Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Salpetergrop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SALPETERGROP, f. 2. Grop, hvari
salpeterjord samlas.
SALPETERGÄRD, f. sing. eller
SALPETERHJELP, f. sing. En skatt, som
allmogen år 1642 åtog sig, i stället för att in
natura framforsla salpeterjorden till kronans
salpetersjudare.
SALPETERJORD, f. sing. En blandning af
kalkhaltig jord med animaliska ämnen (häst- och
fårspillning, blod, affall vid lädergarfverier, o. d.),
som upplägges i högar uti salpeterladorna, för att
öfvergjutas med ruttnad urin.
SALPETERLADA, f. 1. Byggnad, uppförd
till betäckning öfver upplag af salpeterjord.
SALPETERLAG, n. 5. Förening af flera
hemmansägare för tillverkning af salpeter.
SALPETERLUT, f. sing. Vatten, hvari
salpeterjord blifvit utlakad.
SALPETERPANNA, f. 1. Stor kopparpanna,
hvaruti salpeterlut sjudes.
SALPETERSJUDARE, m. 5. Af staten
anställd person, som besörjer salpetertillverkningen
inom ett visst distrikt.
SALPETERSJUDERI, n. 3. Ställe, der
salpeter tillverkas.
SALPETERSYRA, f. 1. Mineralisk syra, som
fås af salpeter, då den distilleras med svafvelsyra
eller med svafvelsyradt jern, och innehåller 2
delar qväfve med 5 delar syre. Kallas äfven
Qväfsyra.
SALPETERSYRAD, a. 2. Förenad med
salpetersyra.
SALPETERSYRLIGHET, f. 3. En lägre grad
af salpetersyra, ofullkomligt mättad med syre,
innehållande 2 delar qväfve med 3 delar syre. Kallas
äfven Qväfsyrlighet.
SALPETERVERK, n. 5. Inrättning, der
salpeter tillverkas.
SALSKRAKE, m. 2. pl. — krakar. Fågel
af Skrakslägtet med svart vingspegel samt ett
hvitt tvärstreck öfver midten och baktill.
SALSOFI, sallsåfi´, m. 3. Växtslägtet
Tragopogon.
SALT, n. 3. (lat. Sal) 1) (i kemisk mening)
Förening af en syra med en oxid eller oxidul.
S-erna äro mer eller mindre lösliga i vatten.
Salpeter är ett s. Engelskt s., se Engelsk. —
2) Se Koksalt. Strö s. på maten. (Fig.
talesätt) S. i surt öga, något som djupt förargar,
harmar. — 3) (fig.) Hvad som i tal och skrift är
retande och gör lifligt intryck. Hans skrift är
utan s. — Ss. S-aktig, -aktighet, -art,
-artad, -beredning, -binge, -bod,
-förråd, -handel, -handlare, -klump, -korn,
-kärl, -magasin, -rik, -slag, -smak,
-tillverkning, -tunna.
SALT, a. 1. 1) Som smakar af salt. S.
vatten. S. smak. — 2) Saltad. S. kött, fläsk, fisk.
S. mat. S-a varor.
SALTA, v. a. o. n. 1. 1) Beströ eller blanda
med salt, göra salt. S. sin mat. S. på köttet.
S. gröten för hårdt. — 2) Inlägga i saltlake,
för att bevara mot förskämning. S. fläsk, sill.
S. i´n, néd, óm, se Insalta, &c. — 3) (fig.) S.
sitt tal, gifva det något retande, som gör lifligt
intryck. — Saltande, n. 4.
SALTARE, m. 5. Person, hvars befattning
är att insalta varor, t. ex. kött, fläsk, m. m.
SALTBAD, n. 5. Bad, som tages i salt vatten.
SALTBALJA, f. 1. Balja, hvari kött och fläsk
insaltas.
SALTBAS, m. 3. (kem.) Benämning på den
beståndsdel i ett salt, med hvilken dess syra är
förenad.
SALTBILDARE, m. 5. (kem.) Benämning på
de fyra metalloiderna, chlor, brom, iod och fluor,
för deras egenskap att utan allt syre bilda salter.
SALTBRUK, n. 5. Se Saltverk.
SALTBRUNN, m. 2. Brunn med salt vatten.
SALTBRYTARE, m. 5. Arbetare, som bryter
salt i en saltgrufva.
SALTDAM, m. 2. pl. — dammar. Afstängd
dam vid hafsstranden, der saltvattnet får afdunsta
i solhettan.
SALTGLASERAD, a. 2. Glaserad med
koksalt. S-t stengods.
SALTGRUFVA, f. 1. Grufva, der bergsalt
brytes.
SALTGRÄS, n. 5. Växten Triglochin
maritimus, med långa ax, på hafsstränder. Kallas äfv.
Hafssälting.
SALTGRÖN, a. 2. Grönaktig till följe af
insaltning. S-t kött.
SALTGURKA, f. 1. Gurka, inlagd i saltlake.
SALTHET, f. 3. Egenskapen att vara salt.
SALTHINNA, f. 1. Hinna eller tunt
öfverdrag af salt.
SALTJORD, f. sing. Jord, blandad med salt.
SALTKAR, n. 5. Litet kärl, hvaruti bordsalt
framsättes på ett matbord.
SALTKORG, m. 2. Korg, hvari salt
upphämtas vid saltverk.
SALTKRIK, sàlltkri´ck, m. 3. Afstängning vid
hafsstranden, der saltvattnet lemnas att afdunsta
i solhettan.
SALTKÄLLA, f. 1. Källa, som håller salt
vatten.
SALTLAKE, m. sing. Den vätska, som
uppkommer af smält salt och saften af ett insaltadt
ämne.
SALTLERA, f. sing. Ett slags lera, som
åtföljer stensaltet, och består af kol och bitumen.
SALTLÅR, m. 2. Lår, binge, hvari salt
förvaras.
SALTMÄTARE, m. 5. Edsvuren person i
stapelstäder, hvars befattning är att mäta utrikes
ifrån inkommande salt.
SALTNING, f. 2. Handlingen, då man saltar.
SALTO MORTALE, sàllto mortále, s. n. 3.
pl. — taler. (ital.) 1) Halsbrytande språng af
lindansare, konstberidare, m. fl. — 2) (fig.) Stort
vågstycke.
SALTPANNA, f. 1. Panna af starkt
jernbleck, hvari saltsjudning verkställes.
SALTPETER, se Salpeter.
SALTPROFVARE, m. 5. Se Saltvåg.
SALTSJUDARE, m. 5. Person vid ett
saltverk, som sjuder det graderade saltvattnet.
SALTSJUDERI, n. 3. 1) Se Saltsjudning.
— 2) Konsten att sjuda salt. — 3) Se Saltverk.
SALTSJUDNING, f. 2. Det graderade
saltvattnets sjudning i saltpannorna.
SALTSJÖ, m. 2. 1) Sjö med ett salt vatten.
— 2) S-n, benämning på hafvet, emedan dess
vatten är salt.
SALTSJÖBAD, n. 5. Se Hafsbad.
SALTSJÖFISK, m. 2. Hafsfisk.
SALTSJÖVATTEN, n. 5. Hafsvatten, såsom
varande salt.
SALTSJÖÅL, m. 2. Hafsål.
SALTSKATT, m. 3. Ett slags skatt, som
erlägges i vissa länder.
SALTSKORPA, f. 1. Skorpa af salt, som
öfvertäcker något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
