Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sidentryckning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SIDENTRYCKNING, f. 2. Sidentygers
tryckning med färger.
SIDENTYG, n. 3. o. 5. Se Siden.
SIDEROGRAFI, siderågrafi´, f. 3. (från grek.)
Se Stålstick.
SIDLÄND, a. 2. Säges om mark med lågt
läge, utan att dock vara sank. En s. äng.
SIDOAFGIFT, f. 3. Se Biafgift.
SIDOALLÉ, m. 3. Allé, som löper på sidan
om en annan.
SIDOANFALL, n. 5. Anfall ifrån sidan.
SIDOANFÖRVANDT, m. 3. Anförvandt på
sidan (ej i rätt upp- eller nedstigande led).
SIDOANGREPP, n. 5. Se Sidoanfall.
SIDOARF, n. 5. Arf, som tillfaller någon
efter en sidoanförvandt.
SIDOARFVINGE, m. 2. pl. — arfvingar.
Arfvinge, som blott är sidoanförvandt till den,
han ärfver eller kan komma att ärfva.
SIDOBLECK, n. 5. 1) Bleck på sidan af en
lavett. — 2) De beslag, som sitta på utsidan af
stocken på en bössa, midt emot låset.
SIDOBLICK, m. 2. Blick åt sidan. Brukas
äfv. i figurlig mening.
SIDODAL, m. 2. Dal, som bildas emellan
tvenne sidoryggar.
SIDOGEVÄR, n. 5. Blankt gevär, som bäres
vid sidan, såsom värja och sabel.
SIDOGREN, f. 2. Se Gren.
SIDOINFLYTANDE, n. 4. Obehörigt
inflytande, som utöfvas på en furste, af personer utom
regeringen.
SIDOKAMRAT, m. 3. Kamrat, som har sin
plats vid ens sida (i skola, trupp, o. s. v.).
SIDOKRAFT, f. 3. (mek.) Kraft, som verkar
ifrån sidan.
SIDOLINIE, - - li´nje, f. 3. 1) Linie, som har
sin riktning ifrån eller åt sidan. — 2) Slägtled
på sidan (ej rätt upp- eller nedstigande).
Anförvandt på s-n. Skyldskap på s-n.
SIDOREF, n. 5. Se Refben.
SIDORIKTNING, f. 2. Riktning åt sidan.
SIDORYGG, m. 2. Bergsrygg, som utskjuter
ifrån en hufvudgren i ungefärligen samma
riktning som hufvudryggen.
SIDOSKEPP, n. 5. Skepp, som i en kyrka
sträcker sig på sidan om hufvudskeppet.
SIDOSKOTT, n. 5. (bot.) Bladbärande skott,
som uppstiger ifrån rothalsen jemte
hufvudstammen.
SIDOSTYCKE, n. 4. 1) Stycke, som har sitt
läge på sidan. — 2) Stycke af sidan på slagtadt
kreatur. — Se Motstycke, bem. 1.
SIDOSTÖD, n. 5. Stöd ifrån sidan.
SIDOSTÖT, m. 2. Stöt emot sidan, i
fäktning.
SIDOTECKNING, f. 2. Se Profil.
SIDOVERK, n. 5. Befästningsverk på sidan
af en fästning.
SIDOVÄG, m. 2. Väg, som sammanbinder
hufvudvägar, eller utgår ifrån en hufvudväg till
på sidan belägna orter och ställen.
SIDST, se Sist.
SIDVALL, m. 2. Sank, i allmänhet något
sluttande gräsvall. — Ss. S-shö, -säng.
SIDVIND, m. 2. Vind, som blåser ifrån sidan.
SIDVÄDER, n. 5. Se Sidvind.
SIDVÖRDNAD, m. sing. (af gamla partikeln
Sid, mindre) Brist på vördnad. Visa någon s.
Bemöta med s. — Syn. Missaktning,
Vanvördnad, Förakt.
SIERSKA, f. 1. Qvinna, som har
uppenbarelser om tillkommande händelser, eller genom
animalmagnetisk inflytelse kan se och veta, hvad
som i det naturliga tillståndet ligger utom hennes
synkrets; äfv. profetissa, spåqvinna.
SIESTA, siä´sta, f. 1. (spanskt ord) 1)
Middagshetta. — 2) Middagssömn.
SIFFERBAS, m. 3. (i koralmusik) Besiffrad bas.
SIFFERKALKYL, - - kallky´l, m. 3.
Beräkning medelst siffror. [— calcul.]
SIFFERKARL, m. 2. Se Räknekarl.
SIFFERTAFLA, f. 1. Se Nummertafla.
SIFFERTAL, n. 5. Aritmetisk storhet,
uttryckt medelst siffror.
SIFFERUPPGIFT, f. 3. Uppgift rörande en
talstorhet, tecknad medelst siffror.
SIFFRA, f. 1. (af arab. Sifr) 1) Tecken,
hvarmed en enkel talstorhet utmärkes. De vanliga
siffrorna äro egentligen arabiska bokstäfver.
Teckna, skrifva, räkna med siffror. — 2) (fig.
fam.) Person utan inflytande eller betydenhet.
Han är en s.
SIFFRERA, v. a. 1. Beteckna med siffror.
SIFFRERING, f. 2. Beteckning med siffror.
SIFON, - ón, m. 3. (grek. Siphon) Se
Häfvert.
SIG, pron. refl. 1) Återböjd kasus för tredje
person både i singular och plural. Är lika för
alla genera, t. ex.: Han, hon, det, man, de
rörde sig. Han har inga penningar på s.
Hvar för s., se Hvar. För s. sjelf, inom s.,
vid s. sjelf, till sig sjelf (utan att höras af
andra); i tankarna, t. ex.: Tala för s. sjelf; han
tänkte inom s., sade vid s. sjelf. I och för
s. sjelf, se Sjelf. — 2) Formerar med aktiva
verber reflexiva, t. ex.: Stöta s., slå s. för
pannan, o. s. v. — 3) Utbildas med neutrala
verber, eller sådana som stå i neutral bem., hvilka
derigenom antaga aktiv karakter, t. ex.: Gå s.
trött, dricka s. sjuk, arbeta s. varm, o. s. v.
— Brukas äfven (fam.) med neutrala verber, då
de i nekande satser antaga impersonel form, t. ex.:
Det springer s. inte, det blir intet springande
af. — Likaledes efter Säga, Förklara, Uppgifva,
m. fl., efterföljda utaf en infinitiv, t. ex.: Han
säger s. vara grefve. — Vare s., se Vara. —
4) Nyttjas i dagligt tal, till personer af ringare
stånd, för Er, t. ex.: Sätt s., korporal! Sätt s.,
jungfru!
SIGILL, siji´ll, n. 3. o. 5. (lat. Sigillum) 1)
Skifva af metall, hvarpå en stats eller enskilt
persons vapen, eller begynnelsebokstäfverna till ett
namn äro graverade, och som brukas att dermed
göra aftryck på bref, diplomer, offentliga akter,
betyg, o. s. v. Påtrycka sitt s. på ett
dokument. Låta gravera ett s. — 2) Sjelfva
aftrycket deraf. Revers med s. under. Bryta
s-et på ett bref. Sätta s. på, försegla.
SIGILLAFGIFT, siji`ll - -, f. 3. Se
Sigill-lösen.
SIGILLBEVARARE, m. 5. Så kallas, i flera
stater, en hög embetsman, åt hvilken rikssigillet
är anförtrodt, för att dermed besegla
regeringshandlingar.
SIGILLJORD, f. sing. Se Bolus.
SIGILL-LACK, n. sing. En blandning af
harts, isynn. gummilacca, med något färgämne,
hvilken begagnas att deri aftrycka graverade sigill.
SIGILL-LERA, f. sing. Se Sigilljord.
SIGILL-LÖSEN, m. sing. Afgift för sigillets
påtryckning på offentliga handlingar.
SIGILLOBLAT, siji`llåbblát, n. 3. Oblat (se
d. o.), som begagnas till försegling af bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
