Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skoltukt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKO
samlade, för att erhålla undervisning. — 2) Viss
timma, då lärjunge bör infinna sig i skola.
SKOLTUKT, f. sing. Den tukt och ordning,
som i skolor upprätlhålles.
SKOLUNDERVISNING, f. 2. Den
undervisning, som i skolorna bibringas.
SKOLUNGDOM, m. sing. Samtelige gossar
och ynglingar, som begagna undervisningen i
skolorna eller någon viss skola.
SKOLVETENSKAP, f. 3. Vetenskap, hvari
undervisning lemnas i skolorna.
SKOLVISHET, f. 3. Det slags vetande, som
inhämtas genom skolstudier.
SKOLVÄN, m. 3. pl. — vänner. Vän under
eller ifrån skoltiden.
SKOLVÄSEN, n. sing. def. — väsendet. Allt
hvad som rörer de allmänna läroanstalterna i ett
land.
SKOLÅR, sköl-å’r, n. 6. År, hvarunder man
går i skola. I mina s., under den tid, då jag
gick i skola.
SKOLÄST, m. 3. Läst för skor. Jfr. Läst, I.
SKOLÖFNING, f. 2. öfning i något till
skolstudierna hörande ämne.
SKOMAGASIN,–––––si’n, n. 3. o. 6. Stort
salu-upplag af skodon.
SKOMAKARBECK, n. sing. Fett, mjukt beck,
som smältes vid sakta eld och således icke håller
mycket terpentinolja, samt nyttjas af skomakare
att dermed becka tråden.
SKOMAKARE, m. 5. 4) Handtverkare, som
förfärdigar alla slags skodon. Jerusalems S., se
Den vandrande Juden (under Vandrande). —
2) Se Lindare. — Ss. Skom a kar-ar be le,
-gesäll, -handiverk, -knif, -mästare,
• verkstad.
SKOMAKARENÅL, f. 2. Benämning på en
sorl nålar, 4 lill 2 tum långa, dels med
trekantig, dels med fyrkantig spets, raka eller något
böjda vid ögat.
SKOMAKARLATIN, ––––––i’n, n. sing. (fam.)
Dålig latin.
SKOMAKERI, n. 3. Skomakarbandlverk.
SKOMÅTT, n. 3. Mått till skor.
SKONA, v. a. 4. (äfv. 2. i impf., sup. o. p. p.)
4) Icke behandla någon så strängt, som man hade
rättighet till; mildra ens straff; gifva nåd,
benåda; eftergifva arbete, skatt, o. s. v. S.
besegrade fiender. Döden s-r ingen. Man har
vid taxeringen s-l honom i anseende lill lidna
motgångar. Ej s. barnel i vaggan, döda alla
utan åtskilnad. S, mig icke, äfv. (fam.) tveka ej
att begagna min tjenst, så ofta ni behagar. Icke
s. någon, äfv. tala illa om alla ulan åtskilnad.
(Fig.) S. ålderdomen, svagheten, vörda, hafva
försyn för... S. ens känslor, ens egenkärlek,
icke säga eller göra någol, som kunde allt för
lifligt uppröra ens känslor, såra ens egenkärlek.
o. s. v. — S. sig, v. r. Spara sina krafter, ej
möda sig Öfver höfvan. — Skonande, n. 4.
SKONARE, m. S. eller SKONERT, skönärrt,
m. 2. (t. Schooner) Tvåmastadt, skarpt bygdt
fartyg, med akterligt lutande master utan märs,
blott med salningar.
SKONERTBRIGG, skonärrtbrfgg, m. 2. Ett
briggtackladt fartyg utan storsegel.
SKONING, f. 2. 4) a) Skors påsättande på
häst, oxe. — b) Beslående med jern; skenors
påsättande på hjul. o. s. v. — 2) a) Beslag. — b)
Längs kanten på insidan påsydd remsa till
förstärkning.
SKONSAM, a. 2. Skonande, ej så sträng som
SKO 371
man kunde vara. S. emot fienden. S.
behandling. — Syn. Mild, Eflerläten.
SKONSAMHET, f. 3. Skonsam behandling;
mildhet emot besegrade eller straffdömde;
eftergift i skall, arbete o. s. v.; eftergifvenhet,
öfver-seende. Behandla någon med s. Ha s. med
en, skonsamt behandla honom.
SKONSAMT, adv. Med skonsamhet.
SKONSLÖS, a. 2. Ej skonande; som ej har
skonsamhel. — Skonslöshet, f. 3.
SKONSLÖST, adv. Utan försköning.
SKONSMÅL, skönsmå’1, n. 5. Försköning.
Utan s.
SKOPA, f. 4. Större eller mindre, vanligtvis
rundt kärl att dermed ösa vatten eller andra
flytande ämnen, och gjord af trä eller metall. Deraf
Trä-, Jern-, Bleckskopa, m. fl.
SKOPINNE, m. 2. pl. — pinnar. Små
jern-stift, hvarmed skomakare fästa lädret på lästen.
SKOPLIGG, m. 2. Små träpliggar, som
nyttjas af skomakare att fästa läderbitarna i klacken
vid bvarandra.
SKOPLÖS, skö-plö’s, m. 2. Se Plös.
SKOPORT, m. 2. Se Skomagasin.
SKOPUTSARE, m. S. En, hvars födkrok är
alt borsta och putsa skodon.
SKORBUTISK, skårrbütissk, a. 2. (fr.
Scor-butique) 1) Af skörbjugg angripen. — 2)
SkÖr-bjuggsartad. [Scor—.]
SKOREM, f. 2. pl. — remmar. Rem,
hvarmed en sko tillbindes öfver foten.
SKOROS, skö-rös, f. 4. Bandros på en sko.
SKORF, m. sing. (t. Schorf, skorpa ell. rufva
på sår) 4) Ett osny ggt och elakartadt utslag, som
visar sig med en torr, hvitaktig, gul eller
gröngul skorpa på hufvudet. Kallas äfv. Ondskorf. —
2) örten Spergula arvensis. [Skårf.]
SKORFLUFVA. f. 4. Se Bccklufva.
SKORFVIG, a. 2. Behäftad med skorf.
SKORFVIGHET, f. 3. Åkomma, då man är
behäftad med skorf.
SKORPA, f. 4. 4) Den hårdnade ytan på
vissa ting, l. ex. bröd, ost, pastejer. — 2) Mer
eller mindre hård yta. som bildar sig på sår.
Hela hans kropp är i en s., betäckt med sår,
som öfverdragits med skorpa. — 3) En sort helt
litet bröd, i rund eller fyrkantig form, af
hvete-eller rågmjöl. Deraf Socker-, Krydd-, Råg-,
Skeppsskorpa. Doppa s-por i kaffe.
SKORPIG, a. 2. öfverdragen med skorpa.
SKORPION, skårrpiön, m. 3. (lat. Scorpio)
4) Benämning på de djur, som tillhöra andra
ordningen af Spindelkräken, till skapnaden
liknande kräftor, en del ofvanom stjertöppningen
försedda med en giftblåsa, hvarifrån ett rör leder
till en gadd, hvarmed de göra smärtsamma och
farliga styng. Scorpio. Europeisk S., 4 tum
lång. brun. Scorpio europæus. Se f. Ö.
Bok-skorpion. — 2) Benämning på ett af de tolf
himmelstecknen. — 3) (fig.) Menniska, som har
en giftig tunga. — Ss. S-betl, -styng.
SKORPIONOLJA, skårrpionå’llja. f. 4.
Bomolja, hvari man låtit skorpioner dö. Brukades
fordom mot bett af ormar och skorpioner.
SKORPIONSLÄNDA, f. 4. En insekt af
Slän-dorna, med en stark klotång i hanens sljert.
Panorpa.
SKORPIONSPINDEL, m. 2. pl. — spindlar.
Ett slags spindel, som gör farliga bett. Solpuga
araneoides.
SKORPKNTF, m. 2. pl. — knifvar. Knif, som
enkom användes att taga skorpan af bröd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
