Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skrattande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKRATTANDE, n. 4. Se Skratt.
SKRATTARE, m. 5. Den, som skrattar, roar
sig åt något. Hafva s-rne på sin sida.
SKRATTDUFVA, f. 1. En art af Dufslägtet,
hvars läte liknar skratt; finnes i Afrika.
Columba risoria.
SKRATTLUST, f. sing. Håg, lust att skratta.
SKRATTMILD, a. 2. (fam.) Alltjemt färdig
att skratta.
SKRATTMUSKEL, m. 3. pl. — muskler. En
del af den breda halsmuskeln, som verkar på
mungiporna, då man skrattar.
SKRATTMÅSE, m. 2. pl. — måsar. Fågel
af Måseslägtet, 16 tum lång, blågrå, hvit och
rosenröd; lätet liknande skratt. Larus ridibundus.
SKRATTSJUK, a. 2. (fam.) Öfverdrifvet fallen
för att skratta.
SKRATTSJUKA, f. sing. (fam.) Öfverdrifven
fallenhet för att skratta.
SKREF, n. 5. (fam.) 1) Stort, långt steg. —
2) Se Gren, 3.
SKREFVA, v. n. 1. (fam.) Sträcka ut benen
långt ifrån hvarandra. — Syn. Skeka. —
Skrefvande, n. 4.
SKREFVA, f. 1. Se Bergsskrefva.
SKRI, n. 4. 1) Högt, ljudeligt rop. Gifva
till ett s. — Deraf Anskri, Härskri, Klagoskri,
Glädjeskri. — 2) Säges äfv. om vissa djurs läte.
Åsnans, hjortens, ugglans s.
SKRIA, v. n. 1. 1) Se Skrika. — 2) Säges
om det skarpa, högljudda läte, vissa djur hafva.
Åsnan, hjorten s-r. — S-nde, part. pres.
Nyttjas äfv. adjektivt i samma mening som
Himmelsskriande. En s. orättvisa. — Skriande,
n. 4.
SKRIBENT, - bä´nnt, m. 3. (af lat. Scribere)
Skriftställare. [Scri -.]
SKRIBLER, - blér, m. 3. (fam.) Dålig
skriftställare. [Scri -.]
SKRIDA, v. n. 3. Impf. Skred. (isl. Skrida,
kräla) 1) Gå långsamt framåt. Tåget skred
långsamt genom gatan. S. fórt, frám, se
Fortskrida, Framskrida. S. förbi´, i´n, úpp, út.
— 2) Röra sig framåt med mycket långsam
rörelse. Visaren på uret s-der. S. áf, bórt, fórt,
frám, se Afskrida, &c. S. i´n, néd, tillbàka,
ùndan, úpp, út. Vagnsdynan har s-dit ned.
Kragen har s-dit upp. — 3) (fig.) Säges om
tid, som långsamt framflyter. Tiden s-der. S.
frám, förbi´. Timmarna s. långsamt för
enslingen. — Brukas fig. i några talesätt, t. ex.:
S. till doms, företaga sig afkunnandet af en dom.
S. till votering, börja votering. S. till en
annan fråga, öfvergå till, företaga en annan fråga.
S. till våld, gå ända derhän, att man brukar
våld. S. till verkställighet, sätta i verket. S.
till den utvägen att ..., försöka, anlita den u.
&c. S. till ytterligheter. Hans högmod skred
ända derhän, skred till den höjd, att ..., gick
ända derhän, att ... — Skridande, n. 4.
SKRIDFÄ, n. 4. Se Amfibie.
SKRIDSKO, skri´ddsko (i dagligt tal: skri´sko),
m. 3. pl. — skor. Smalt, fotslångt, slipadt jern
med skarpa underkanter, fästadt under ett efter
foten formadt trä, som bindes under foten, för
att gå eller skrida med snabbhet på hal is. Gå,
åka på s-r.
SKRIDSKOFART, m. 3. Gående, åkning på
skridskor.
SKRIDSKOGÅNG, m. sing. Se Skridskofart.
SKRIDSKOGÅNGARE ell. SKRIDSKOÅKARE,
m. 5. En, som går, åker på skridskor.
SKRIDT, skri´tt, n. 5. (t. Schritt, steg)
Gående (om hästens gång). Gå i s.
SKRIFART, m. 3. Sättet att skrifva. Brukas
endast i fråga om den inre stilen. Jfr. Skrift. —
Syn. Skrifsätt, Diktion, Språk.
SKRIFBLÄCK, n. 5. Bläck, som begagnas
att skrifva med. Jfr. Bläck.
SKRIFBOK, f. 3. pl. — böcker. Inhäftadt
rent papper, att derpå öfva sig i skrifkonsten.
SKRIFBORD, n. 5. Bord, som begagnas att
skrifva vid, eller enkom dertill gjordt.
SKRIFDON, n. 5. Hvarje särskilt sak, som
begagnas vid skrifning, såsom papper, bläck, penna,
m. m. — Äfv. Skriftyg.
SKRIFFEL, skri`vfél, n. 5. Fel, som begås
vid skrifning, då man skrifver orätt bokstaf, ord,
o. s. v.
SKRIFKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Se
Skrifrum.
SKRIFKLÅDA, f. 1. (fam.) Öfverdrifven lust
att vilja skrifva, författa, hos en person, som
saknar dertill nödig fallenhet och insigt.
SKRIFKLÅDIG, a. 2. (fam.) Som har
skrifklåda.
SKRIFKONST, f. sing. Konsten att genom
bestämda tecken göra tankar åskådliga för ögat.
SKRIFLÅDA, f. 1. Låda, hvari skrifdon
förvaras.
SKRIFMATERIALIER, - - - - áliärr, 3. pl.
Hvad som till skrifning behöfves.
SKRIFMÄSTARE, m. 5. Lärare i skrifkonsten.
SKRIFNING, f. 2. Handlingen, då man skrifver.
SKRIFPAPPER, n. 5. 1) Papper, som
begagnas till skrifning. — 2) En sort gröfre sådant
papper. — Motsats: Postpapper.
SKRIFPENNA, f. 1. Fågelpenna, beredd att
skrifva med.
SKRIFPERGAMENT, skri`vpärrgamä´nnt, n. 3.
o. 5. Pergament af kalfskinn, som användes till skrift,
pastellmålning, samt tryckning af diplomer o. s. v.
SKRIFPROF, n. 5. Prof på skrifning. Säges
både i afseende på yttre och inre stil.
SKRIFPULPET, skri`vpullpét, m. 3. Sådant
slags pulpet, som begagnas vid skrifning.
SKRIFREGEL, f. 1. pl. — reglor. Regel för
skrifning, isynn. för rättstafning.
SKRIFRIKTIG, a. 2. Skrifven enligt
rättstafningens reglor. — Skrifriktighet, f. 3.
— Skrifriktigt, adv.
SKRIFRUM, n. 5. Rum, som begagnas för
skrifning.
SKRIFSAND, m. sing. Fin sand att strö på
det, som nyss blifvit skrifvet, till förekommande
af suddning.
SKRIFSKOLA, f. 1. Läroanstalt för
undervisning i skrifkonsten.
SKRIFSTIL, m. 2. Yttre stil, handstil. Jfr.
Stil. [- styl.]
SKRIFSÄTT, n. 5. Sättet att skrifva. Brukas
både om inre och yttre stil. Jfr. Stil.
SKRIFT, f. 3. 1) Skrifning. Detta slags
pergament användes till s. — 2) Hvad som
blifvit skrifvet med penna. — 3) Skriftlig
handling. Inlemna en s. till domstolen. — Bildar
åtskilliga sammansättningar, såsom: Rättegångs-,
Ansöknings-, Böneskrift, m. fl. — Syn.
Dokument, Akt. — 4) Skrifven eller tryckt uppsats
eller bok; afhandling. En författares s-er. —
Har flera sammansättningar, såsom:
Lyckönsknings-, Tacksägelse-, Minnes-, Prisskrift, m. fl.
— 5) Sättet att genom yttre tecken uttrycka ord
och ljud. Symbolisk s., genom bilder, figurer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
