Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skrikande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
SKR
SKR
efter något, med höga rop fordra, begära det.
S..på, se Skrika efter. S. ITU. uppgifva ett
plötsligt skri. S. ul, skrika af alla krafter; äfv.
upphöra att skrika S. ut till salu, med höga
rop utbjuda lill salu. — 2) Med höga och gälla
rop jemra sig. klaga. Gossen s-ker, för del
han har slagit omkull sig. S. sig trött, hes.
S. med full hals. Hon s-ker, bara man rör
vid henne. S. öfver något. — 3) (fam.)
Hög-Ijudl tala ell. yttra sig; öppet och i hätska
ordalag ogilla, tadla. S. en öronen fulla, tala ifrigt
och högljudt med någon om en sak. S. efter
något, högljudt begära det. S. ut, illa berykta;
äfv. utbasuna. S. öfver, högt beklaga sig öfver.
S. öfver, se Öfverrösla. — 4) Säges om vissa
gälla, skärande ljud. Hjulet s-ker. — 5) (fam.)
Sjunga med högljudd, gnällande stämma. — 6)
(fig. fam.) Passa högst illa. — 7) Säges om vissa
djurs lälen, l. ex.: Ugglan, syrsan s-ker.
SKRIKANDE, n. 4. Högljudt och gällt
ropande. Jfr. Skrika.
SKRIKARE, m. 5. (fam.) En, som högljudt
och i hätska ordalag tadlar, ogillar något.
SKRIKHALS, m. 2. (fam.) 1) En, som skriker
med full hals. En liten s. — 2) Se Skrikare.
— 3) Fågelslägtet Palamedea.
SKRIKIG, a. 2. Som skriker mycket. S-a
barn.
SKRIKUGGLA, f. i. Fågel af Ugglesläglet.
Strix stridula.
SKRIKÖRN, m. 2. En art af örnsläglel,
gråaktigt rödbrun med svarta vingpennor.
SJ4RILLA. v. n. 4. (af Skrida) Taga språng
och åka på fotterna utåt hal is.
SKRILLA, f. 4. Ställe, der man skriilar.
SKRIN, n. 5. Husgerådssak alt förvara
hvarje-handa saker uti, liknande lill formen en kista,
men mycket mindre. Ligga i s. (Pop.) Stryka
i s-et, se Stryka med.
SKRINDA, f. 4. 4) Kärra eller släde med
korg af flätning, sprölen eller spjelor. Deraf
Höskrinda, Kolskrinda. — 2) Kolmått om 18
tunnor.
SKRINLÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
Nedlägga och förvara i skrin. S. reliker. —
Skrinläggning, f. 2.
SKRITT, se Skridl.
SKROBBA, f. 4. Se Mjölbagge.
SKROCK, n. sing. (egentl.: spöke, inbillad
syn, dikt, prat, osanning) Vidskeplig; sägen, tro
ell. föreställning. Tro s.
SKROCK, n. sing. (gam.) Våld. Bryta s. och
ofsocknir, straffa dem, som förtrycka folket.
SKROCKA, v. n. 1. Säges om del läte,
hönsen låta höra, när de värpt ut och vilja ligga.
— Skrock ande, n. 4. o. Skrockning, f. 2.
SKROCKFULL, a. 2. Som tror på skrock,
vidskeplig.
SKROCKHÖNA, f. 4. Höna, som skrockar.
SKROCKSAGA, f. 4. Vidskeplig berättelse,
käringsaga.
SKRODERA. skrådèra. v. n. 4. (fam.; af gamla
ordet Skroa, snacka) Prata stort, ljuga på skryt.
SKRODÖR, skrådÖ’r, m. 3. (fam.) Storpratarc.
SKROF, skrå’v, n. 8. 4) Stommen af en
djurkropp. S-vel af en häst, en fågel. — 2)
Stommen af ett fartyg. Få ell skott i s-vel. — 3)
(fam.) Säges om något mycket stort, t. ex.: Ett
stort s. lill hus, lill karl. fSkråf.]
SKROFIS, se Skrafvelis.
SKROFKARL, skrå’vkår, m. 2. (pop.)
Utomordentligt dugtig karl. [Skråfkarl.]
SKROFLER, skröfflärr, m. 3. pl. (laL Scro^
fula, halssvullnad) Ett slags barnsjukdom, som
yttrar sig på flera sätt, såsom i halskörtlarnes
svullnande, m. m. [Scrofller.]
SKROFLIG, skrå’vligg, a. 2. Ojemn med
skarpa, knöliga eller kantiga upphöjningar. S.
yla. S-l berg. [Skråflig.]
SKROFLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara**
skroflig. [Skråflighet.]
SKROFULÖS, - - ö’s, a. 2. Behäftad med
skrofler.
SKROT, n. B. 4) Stora hagel, som begagnas
till skjutning ur kanoner, granatkanoner eller
haubitser och bombkanoner. Skjuta med s. —
2) Elt mynts vigt. Brukas merendels i förening
med Korn (se d. o.). S. och korn.
SKROTA, v. a. 4. 4) Krossa grofl, gröpa. —
2) Löshugga ett mindre stycke från ett större
stycke metall.
SKROTHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar.
Ell slags hammare, hvarmed jern afskrotas.
SKROTHYFVEL, m. 2. pl. - hyflar. Se
Skrubbhyfvel.
SKROTKAPPA, f. 1. Se Karlesch.
SKROTMEJSEL, m. 2. pl. — mejslar. Jern
att afhugga metallstycken.
SKROTSAX, f. 2. Sax till klippning af bleck
och metalltråd.
SKROTSÄCK, m. 2. Med karteschcr fylld
säck, hvarmed på skepp skjules ur kanonerna.
• SKRUBB, m. 2. 1) Liten afbalkning i ell
hus, till förvaring af hvarjehanda, isynn. skräp.
— 2) (fam.) Mycket litet, illa inredl och fult
boningsrum. Bo i en s.
SKRUBB, n. sing. oböjl. (fam.) Se Skrupens.
SKRUBBA, v. a. 4. 4) Hårdt rifva. skafva
ylan af en kropp, så att något litet deraf
borttages. Kulan s-de honom på armen. S.
skinnet af benet på ell ställe. S. åf, se Afskrubba.
S. upp ell sår, upprifva det genom skrubbning.
— 2) (fig. fam.) S. ell. r. upp, skarpt
tillrättavisa, banna, med hårda ord bestraffa. S. upp
någon. — Skrubbande, n. 4.
SKRUBBA, f. 4. Den vanliga Flundran.
Pleu-ronectes Flesus.
SKRUBBARE, m. B. Ett slags gröfre qvastar
på farlyg.
SKRUBBFIL. m. 2. Groffil.
SKRUBBHYFLA.v.a. 4. 4) Hyfla med
skrubbhyfvel. — 2) Se Skrubba, 2.
SKRUBBHYFVEL, m. 2. pl. — hyflar.
Grof-hyfvel med bågformigl löpande land.
SKRUBBLA, f. 4. (t. Schrobel; fabr.) Elt slags
ullkarda.
SKRUBBLA, v. a. 4. (fabr.) Karda ull med
skrubblor. — Skrubbling, f. 2.
SKRUBBLARE, m. B. Arbetare (på
klädesfabrik), som skrubblar ull.
SKRUBBMASKIN, - - schfn, m. 3. Maskin,
hvarmed ull skrubblas.
SKRUBBNING, f. 2. Handlingen eller
verkningen. hvarigenom något skrubbas.
SKRUBBSKOTT, n. B. Skott, som ger
skrubbsår.
SKRUBBSTÅL, n. S. Ett slags svarfjern för
messing och mjukare metaller.
SKRUBBSÅR, n. B. Sår, uppkommet genom
skinnets eller det yttre hullets afskrubbning.
SKRUD, m. 2. 4) Praktfull drägt, som
nyttjas vid högtidliga ceremonier. Deraf Brud-, Prest-,
Biskopsskrud. — 2) (fig.) Prakt, prydnad.
Än-garne i all sin s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
