Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skryta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 SKR SKR
SKRYTA, v. n. 3. Impf. Skröt. Sup. Skrutit.
Berömma sig sjelf, pråla med egna förtjenster,
vare sig verkliga eller inbillade. S. af, öfver
någol. S. med, på skryt visa, lysa med. — Syn.
Brösta sig, Yfvas. — Skrytande, n. 4.
SKRYTAKTIG, a. 2. Se Skrytsam, 4.
SKRYTAKTIGHET. f. 3. Se Skrylsamhel.
SKRYTAKTIGT, adv. . Se Skrytsamt.
SKRYTA RE, m. 5. En, som skryter mycket.
SKRYTSAM, a. 2. i) Fallen för att skryta.
Han dr myckel s. — 2) Som innehåller skryt.
S. berättelse.
SKRYTSAMHET, f. 3. Fallenhet för alt
skryta.
SKRYTSAMT, adv. På ett skrytsamt sätt,
med skrvt. S. tala om något.
SKRÅ, n. sing. I. Benämning till sjös på
Skrot (bem. 1).
SKRÅ, n. 4. II. (af gamla verbet Skrå, skrifva)
Af regering gillad förening af de handtverkare i
en stad, som tillhöra samma yrke. Kallas äfv.
Handtverksskrå, Handtverksgille.
SKRÅBRÖDER, m. S. pl. — bröder.
Medlem af ett skrå.
SKRÅBUNDEN, a. 2. neulr. — et. S.
handl-verkare, som tillhör skrå.
SKRÅBÖSSA, f. 4. Ett slags kort bössa.
SKRÅF, SKRÅFLIG, m. fl., se Skrof,
Skrof-lig, 8ec.
SKRÅFRI, a. 2. neutr. — fritt. S.
handl-verkare, som ej tillhör skrå.
SKRÅFÖRVANDT, m. 3. Se Skråbroder.
SKRÅHANDTVERKARE, m. 5.
Handlver-kare, som tillhör ett skrå.
SKRÅINRÄTTNING, f. 2. Det slags
samhälls-inrätlning, då handtverkcn äro indelade i vissa
skrån.
SKRÅKANT, m. 3. Sned kant.
SKRÅKAPPA, f. 4. Benämning till sjös på
Kartesch.
SKRÅL, n. sing. (fam.) Larmande sång,
blandad med stoj och vilda rop.
SKRÅLA, v. n. o. a. 4. Sjunga högt och
larmande. S. en visa. — Skrålande, n. 4.
SKRÅLARE, m. 5. (fam.) En, som skrålar.
SKRÅLÅDA, f. 4. Se Handlverkslåda.
SKRÅMA, f. 4. 4) Lindrigt, på längden
löpande hudsår. Gifva, få s-mor. — 2) Märke
efter ett dylikt sår eller efter ett huggsår.
SKRÅMIG, a. 2. Som har en eller flera
skråmor.
SKRÅMÄSTARE, m. 5. Handtverksmästare,
som tillhör ett skrå.
SKRÅORDNING, f. 2. Författning,
innehållande reglorna för skrån, jemte bestämmelse af
vilkoren för rättighet till ulöfning af vissa
handt-vcrk, äfvensom sättet för denna rättighets
begagnande.
SKRÅPUK, skrå’pük, m. 2. (af gam. Skrok,
falsk, diktad, och Puke, ond ande) 4) (gam.)
Halmspöke, hampspöke, åkerspöke, fågelskrämma,
buse. — 2) Se Larf, 4.
SKRÅPUKANSIGTE, skrå’pukånnsickte, n. 4.
4) (gam.) Ansigtsmask. — 2) (fam.) Ful qvinna.
SKRÅRÄTTIGHET, f. 3. (mest i plur.)
Rättighet, som tillhör ett skrå.
SKRÅTVÅNG, n. 5. Det slags tvång för
bandlverksrörelse, som skråinrättningen medför.
SKRÄ, sammandraget af Skräda.
SKRÄCK, m. sing. 4) Yttersta förskräckelse.
Sprida s. och fasa öfverallt. Injaga s. Sälla
s. i någon. — 2) Person eller sak, som orsakar
största förskräckelse. Han är en s. för alla
bofvar.
SKRÄCKA, f. 4. Se Skrake.
SKRÄCKA, v. a. 2. (sjöt.) Fira något på ett
styft haladt tåg.
SKRÄCKBILD, m. 3. Bild, gjord att skrämma
med. Brukas mest bildligt.
SKRÄCKFULL, a. 2. Högst förskräcklig.
SKRÄCKLIG, a. 2. (föga brukl.) Se
Förskräcklig.
SKRÄCKSTEN, m. 2. Se Malakit.
SKRÄCKSYSTEM, - - stä’m, n. 3.
Regeringssystem, som går ut på att genom skräck
upprätthålla samhällsordningen.
SKRÄCKVÄLDE, n. 4. Regering, som genom
skräck söker alt vidmakthålla ordningen i
samhället.
SKRÄDA, v. a. 2. (egentl. Skära) Frånskilja
det dåliga från del goda. S. mjöl, genom
målning frånskilja sådorna deri. S. mal, vara
laggrann derpå. (Fam.) Ej s. ord, vara grof i sitt
tal, bruka grofva ord. S. en timmerslock, se
Flänka. S. åf, bort, frå’n, se Afskräda, &c.
— Skrädd, part. pass. Skrädl mjöl.
SKRÄDDARE, m. 5. (af Skræda, skära)
Handtverkare, som syr kläder, isynn. åt manspersoner.
— Ss. Skräddararbete, -bord, -gesäll,
-handlverk, - mästare,-
räkning,-verk-slad, -yrke.
SKRÄDDARETALJA, f. 4. (skepp.) Se Göling.
SKRÄDDARMÅTT, n. 5. Band eller lång
pappersremsa, hvarmed skräddare taga mått.
SKRÄDDARSAX, f. 2. Sådan slags sax, som
skräddare bruka.
SKRÄDDARSÖM, m. 2. pl. — sömmar. Sådan
slags söm, som skräddare sy.
SKRÄDDERI, n. 3. (fam.) Skräddarhandtverk.
SKRÄDDERSKA, f. 4. En skräddares hustru.
SKRÄDDRA, v. n. 4. (pop.) Utöfva
skräddar-handtverket.
SKRÄDE, n. 4. Se Afskräde, A/fall, Afskrap.
Afslråk.
SKRÄDNTNG, f. 2. Göromålet, då man skräder.
SKRÄFLA, v. n. 4. (fam.) Tala stort och
bredt, slorskryta; prata i vädret. —
Skräflande, n. 4.
SKRÄFLA, f. 4. (fam.) En, som skräflar. Säges
både om män och qvinnor. — Syn. Slorskrytare,
— erska.
SKRÄFLAR E, m. 8. Se Skrä/la, f.
SKRÄFVA, v. n. 4. (föga brukl.) Se Skräfla.
SKRÄFVEL. n. sing. (fam.) Skrällande.
SKRÄLL, m. 2. 4) Skakande, förfärlig knall;
starkl, men hastigt öfvergående buller. — 2) (fam.)
Stor mängd.
SKRÄLLA, v. n. 2. 4) Gifva till en skräll.
Åskan s-llde lill. S. sönder, gå sönder med en
skräll. — 2) Gifva ljud af något sprucket eller
bräckt. S. som en sprucken klocka. —
Skrällande, n. 4.
SKRÄLLDUS, -üs, m. 3. (pop. o. fam.) Hela
s-en, alltihop, hela hopen.
SKRÄLLE, n. 4. (fam.) 4) Sprucket, bräckt
kärl, som skräller. — 2) (fig.) Person eller sak,
som icke duger mycket till.
SKRÄLLIG, a. 2. (fam.) 4) Sprucken och
skrällande. — 2) (fig.) Dålig, bräcklig. S. röst,
lon, hes och utan klang.
SKRÄLLIGT, adv. På ett skrälligt sätt, med
skrällig ton. Tala, låta s.
SKRÄLLMÅSE, m. 2. pl. — måsar.
Sjöfågeln Larus Atricilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
