Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skrämma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKU
379
SKR
SKRÄMMA, v. a. 2. Injaga häftig
förskräckelse, göra mycket förskräckt. S. någon. S. en
med någol. S. en för någol. S. en från vettet,
i yttersta grad. S. feber, missfall, slag på
någon, skrämma någon så, att han (hon) får
slag, äc. S. af, bört, fråm, i’n, upp, se
Af-skrämma, öcc. — Skrämmande, n. 4. [Skräma.]
SKRÄMSEL, m. sing. Häftig förskräckelse.
SKRÄMSKOTT, n. 5. Tom hotelse, blindt
allarm.
SKRÄN, n. B. (af Skria) Skarpt, gällt,
skärande och ohyggligt läte (af jemmer, klagan,
o. s. v.); äfv. flera sådana läten tillsammans. S.
af jemrande qvinnor och barn. Brukas äfv.
om vissa fåglar med skarpa läten.
SKRÄNA, v. n. 4. Gifva ett gällt, skärande
och ohyggligt läte; tjuta och jemra sig.
SKRÄNKA, skränngka, v. a. 2. (tekn.)
Ut-böja sågtänderna ömsevis åt hvar sida.
SKRÄNMÅSE, m. 2. pl. — måsar, eller
SKRÄNTÄRNA, f. 4. Fågel af Tärnornas
slägte med karmosinröd näbb och svarta ben.
SKRÄP, n. sing. (af Skrapa; egentl.: gamla
utslitna kläder, gamla och odugliga
husgeråds-saker) Säges om allehanda slags saker af intet
värde, om det som duger till ingenting. Taga
borl s-el ur elt rum. Del är bara s. — Syn.
Strunt.
SKRÄPA, v. n. 4. Gifva ett ostädadt
utseende. Låla kläderna ligga framme och s.
Allting s-r, som icke är på sin plats. —
Skräpande, n. 4.
SKRÄPIG, a. 2. Som har utseende af skräp,
ger ett ostädadt utseende.
SKRÄPKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Se
Skräprum.
SKRÄPKISTA, SKRÄPLÅDA, f. 4. Kista,
låda, der hvarjehanda skräp förvaras.
SKRÄPPA, f. 4. Se Svinrot.
SKRÄPPA, v. n. 4. (fam.) Tala stort. S. och
skryta.
SKRÄPPAPPER, n. B. Papper af intet värde.
SKRÄPRUM, n. B. Rum, der hvarjehanda
skräp förvaras.
SKRÖPLIG, skrö’ppligg, a. 2. Bräcklig, svag
och krämpig. En s. gubbe.
SKRÖPLIGHET, skrö’ppligghét, f. 3. 4)
Bräcklighet, svaghet och krämpor. — 2) Krämpa. —
3) (fig. fam.) Fel, brist, svaghet. För denna bem.
mest i plur.
SKUBBA, v. a. 4. Gnida ryggen eller någon
af sidorna emot något. S. ryggen emot väggen.
S. hål på rocken. S. sönder tröjan. S. åf
ell. af sig, se Af skubba. — S. sig, v. r. Se
Skubba, v. a. S. sig emot någol. —
Skubb-ning, f. 2.
SKUDDA AF, se Afskudda.
SKUFBLINDA, sköfblfnnda, f. 4. (skepp.) Ett
slags fordom brukligt segel.
SKUFBRÄDE. se Skoltbräde.
SKUFF, m. 2. (fam.) Stöl med axeln eller
armbågen.
SKUFFA, v. a. 4. (af Skufva) Stöta lill någon
med axeln eller armbågen. & omkull någon.
S. ned någon i sjön. S. bort, fråm, Tn,
undan, ul, se Borlskuffa, Scc. S. lill, gifva en
plötslig skuff. — S-s, v. d. Skuffa hvarandra.
— Skuffan de, n. 4. o. Skuffning, f. 2.
SKUFLUCKA, SKUFLÅDA, se Skottlucka,
Skotllåda.
SKUFNING, f. 2. Handlingen, då något
skufvas.
SKUFVA, v. a. 1. (egentl.: slöla, skjuta) 4)
Småningom skjuta någonting tungt ifrån dess plats.
— 2) Rispa (ett tyg). — S. sig, v. r. (om tyger)
Rispa sig.
SKUGGA, f. 4. 4) Den mörka, obelysta fläck,
som visar sig på andra sidan om en belyst,
ogenomskinlig kropp. S-n af en menniska. af ell
berg. I s-n af en ek. Kasta s., bilda,
förorsaka en sådan mörk fläck, l. ex.: Tornet
kastade en lång s. på marken. (Fig.) Kasta s.
på, fördunkla glansen af något, förringa ens ära,
anseende; svärla; göra misstänkt. (Fig.) Löpa,
fara efter s-n, eftersträfva något, som ej kan
vinnas. — 2) Skydd emot solen igenom ett
skymmande föremål. Under trädet finna vi s.
Huset ger på ena sidan en behaglig s. mot
middagssolen. — 3) (estet.) De delar af en målning,
der ljuset faller så svagt på föremålet, att den
derpå lagda färgens art icke mer är bestämd,
utan öfvergår i en annan. — 4) Sc Vålnad.
Skuggornas rike, de dödes rike. Han går som
en s., är alldeles utmerglad, bara ben och skinn;
äfv. är af alla öfvergifven, ledsen vid lifvct. —
B) (fig.) Någol på aflägset håll liknande. En s.
af frihet. — Ss. Skugglik, -lös.
SKUGGA, v. a. 4. 4) Se Öfverskygga. — 2)
Sc Schallera.
SKUGGBILD, m. 3. 4) Bild, formerad genom
skuggan af elt föremål. — 2) (fig.) Se
Bländ-verk.
SKUGGE, m. 2. pl. skuggar. Fisksläglcl
Sciæna
SKUGGFÄRG, m. 3. Färg, hvarmed ell parti
på en målning blifvit skuggadt.
SKUGGIG, a. 2. Som ger skugga. Ell s-l
ställe.
SKUGGKONUNG, m. 2. (fig.) Konung, som
bar blott skuggan af konungamakt.
SKUGGMÅLNING, f. 2. Se Silhuett.
SKUGGNING, f. 2. Se Schattering.
SKUGGPORTRÄTT, - pårrträ’lt, n. 3. o. B.
Se Silhuell.
SKUGGRIK, a. 2. Som ger mycken skugga.
En s. lund, allé. — Skug grikhel, f. 3.
SKUGGRÄDD, a. 2. (fig.) Rädd för ingenling,
rädd utan orsak.
SKUGGSIDA, f. 4. 4) Den sidan, på hvilken
skuggan af ett föremål faller. — 2) (fig.) Fel,
brist, ofullkomlighet. Allting har sin s.
SKUGGSPEL, n. B. Färgade eller svarta
skuggbilder, som frambringas, de förra på en hvit
vägg, mest med tillhjelp af latcrna magica, dc
sednare genom dockors placerande bakom en
genomskinlig yta, t. ex. oljadl papper; vanligtvis
rörliga, så att ett slags pantomim deraf
uppkommer.
SKUGGVERK, n. B. 4) Skuggbild ell.
skuggbilder. — 2) Se Bländverk.
SK UGGVINGE, m. 2. pl. — vingar. En
nattfjäril. Plerophorus.
SKULD, f. 3. 4) Hvad man är skyldig. Säges
isynn. om penningar. Slor, liten s. Häklad
för s. Vara öfverhopad af, fördjupad i,
belastad med s. Sälla i s., försätta i det
tillstånd, då man är mycket skyldig. Göra s-er,
sälla sig i s., genom köp o. s. v. ådraga sig
skulder. Silla i s., vara mycket skyldig. Slå i
s. hos någon, vara någon skyldig (se äfv. bem. 2).
Skall och s., kronoutlagor. (Fig.) Betala
naturen sin s., dö. — Har flera sammansättningar,
såsom: Småskuld, Heders-, Spel-, Krogskuld, m. fl.
— 2j (fig.) Förbindelse. Afbörda sig en lack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
