- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
445

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Stake ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STA

STA

445

förfela sitt mål; äfv. försäga sig, råka att yttra
något stötande; (vid förhör) ej kunna redogöra
för ett förelagdt ämne, ej kunna svara på en
framställd fråga, begå ett fel vid öfversältning, o. s. v.;
komma af sig i ett tal, o. s. v.

STAKE, m. 2. pl. stakar, (af Slicka) 1)
Lång och grof stör (egentl. spetsad i ena ändan,
för att nedstickas i marken). — 2) Se Ljusstake.
— 3) Ett slags städ.

STAKET, - ét, n. S. (af ital. Slacchelta,
be-slägtadt med Slake) Stängsel af ribbor o. s. v.,
fastspikade på horisontclt gående slanor, infogade
i stolpar eller pålar, som på vissa afstånd äro
nedsatta i marken. Utom, inom stadens s.,
stadens gräns, område.

STALAKTIT, stalacktft, m. 3. Se Droppsten.

STALL, n. 3. (i Göta mål pl. slallar; af Slå)
1) Hus eller rum med spiltor för hästar; äfven
särskilt hus eller rum för hundar (Hundstall).
Hålla hästar på s. Sätta, slå på s. Sälla på
s. betyder äfv.: insätta (oxar) till gödning. Stå
på 8. (äfv. om oxar), gödas. — 2) Betydde fordom
äfv. Boning, bostad. Dcraf ännu Stallbroder. —
3) Upprättstående trästycke, som uppehåller
strängarna på vissa instrumenter. — Ss. S-spilla.

STALLA, v. a. 4. Göda (oxar). — V. n. (om
hästar och åsnor) Låta urin gå. S. blod, då
urinen är blodblandad. — Stallan de, n. 4.
(för v. a.).

STALLAR E. m. 5. (af Stall) Fordom
benämning på en hög embelsman, som var
hufvud-man för allt hoffolket.

STALLBETJEN1NG, f. 2. Personer, som göra
tjenst vid ett stall.

STALLBETJENT, m. pl. — bcljenle. En,
som gör tjenst vid ett stall.

STALLBRODER, m. 3. pl. — bröder. (af
Stall, fordom äfv. boning) Kamrat. Betydde
ursprungligen den, som bodde i samma herbcrge
med en annan.

STALLBRODERSKAP, n. S. eller

STALLBRÖDRALAG, n. 5. Se
Fosterbrö-dralag.

STALLDRÄNG, m. 2. Dräng, som tjenstgör
i ett stall, sköter och fodrar hästarna, m. m.

STALLFODRING, f. 2. Boskapsdjurs
underhållning med foder inomhus.

STALLGOSSE, m. 2. pl. — gossar. Gosse,
som lillhandagår med hvarjehanda smärre
förrättningar vid ett större stall.

STALLGÄRD, m. 2. Gård vid ett stall eller
hvaromkring stallbyggnader äro uppförda.

STALLHYRA, f. 4. Hyra för häst, som får
stå på främmande stall.

STALLMÄSTARE, m. 3. Den, som har
upp-sigl öfver en furstes eller en förnäm herres stall.
Förste 8., den förnämste af en furstes stallmästare.

STALLMÄSTARPISKA. f. 4. Piska med lång
läderrem, som brukas vid hästars inridning.

STÄLLNING, f. 2. 4) Oxars gödning. — 2)
(om hästar och åsnor) Urinens afgåendc.

STALLOXE, m. 2. pl. — oxar. Oxe, som
gödes.

STALLROCK. m. 2. Buldansrock, som
brukas af stalldrängar.

STALLRUM, n. 3. Rum, spilta i ett stall.

STALLSTAT, m. 3. Samteliga betjeningen
vid en furstes stall.

STALLVANNA, f. 4. Vanna, som brukas i
stall, för att rensa hafre.

STALP, n. 3. (af Stjelpa) 4) Tvärbrant djup.
Säges ej i fråga om hafs-, sjö- eller flodbollen.

— 2) Från en brant höjd nedrasad jord, stenar,
m. m. — Syn. Ras.

STAM, m. sing. Ett slags fisk, som leker
vårtiden i strömmar.

STAM, m. 2. pl. slammar. 4) a) Ncdra delen
af ett träd emellan grenarna och roten; äfv. hela
den ifrån roten uppstigande delen af ett träd,
hvarifrån grenarne utgå. S-men och grenarne
af ell träd. — b) (i botaniskt vetenskaplig
mening) Den del af växtens hufvudaxel, som utbildar
sig uppåt, i motsatt riktning till roten, och som
utgör det förmedlande organet emellan roten och
bladen. — 2) (på skepp) Se Framslam, Bakstam.
— 3) Se Folkstam. (Fam.) Han är af gamla
s-men, tillgifven gamla seder och vanor; äfv. en
kärnkarl. — 4) (gram.) Den del af ett ord, som
återstår, sedan alla bildnings- och
böjningsslafvel-ser blifvit borttagna. — 3) (fig.) Upphof, grund.

STAMBO, m. 3. pl. — bor. Så kallades
fordom den, som förde befälet i framstammen af ett
härskepp.

STAMBOK, f. 3. pl. — böcker. 4) Bok, som
innehåller ett slägtregister. — 2) Bok, hvari
antecknas de frivilliga medel, hvilka af enskilte
sammanskjutas till något allmännyttigt förelag, t.
ex. kyrkors uppbyggande. — 3) Se Album.

STAMBOKSMEDEL, n. 5. pl. Medel,
insamlade genom stamboks kringskickande.

STAM BOKST AF, m. 3. pl. — boksläfver.
Bokstaf. som tillhör stammen i ett ord.

STAMFADER, m. 3. pl. — fäder. Person,
ifrån hvilken enskilta menniskor eller hela slägter
leda sitt ursprung.

STAMFÖRÄLDRAR, 2. pl. Äkta par, från
hvilket en slägt leder silt ursprung.

STAMGODS, n. 3. Familjgods, som ända från
en slägts upprinnelse varit i dess ägo, och der
den haft sitt säte.

STAMHOLLÄNDERI, — — n, n. 3.
Hollän-deri, anlagdt på allmän bekostnad för
boskaps-afvelns förbättrande i ett land.

STAMHUS, n. 3. (föga brukl.) En ätts
huf-vudlinie.

STAMHÅLL, n. 3. Förnämsta tillhåll,
vistelseort, säte. Hafva silt s. på ell ställe.

STAMMA, v. n. 4. Säges om det slags fel i
uttalet, då man, oaktadt allt bemödande, ej är i
stånd alt genast få fram ett ord eller en stafvelse,
utan först efter flera eller färre fruktlösa försök,
då det på en gång häftigt framstöles. S. fram,
se Framstamma. — Stammande, n. 4. o.
Slam ni n g. f. 2.

STAMMARE, m. 3. En, som slammar.

STAMMODER, f. 2. pl. — mödrar. Qvinna,
från hvilken en enskilt person eller en hel slägt
härstammar.

STAMORD, n. 3. (gram.) Ord, som
innehåller stammen till andra ord. Jfr Stam, 4.

STAMORT, m. 3. Ort, hvarifrån någon
härstammar.

STAMP, m. 2. i) a) Stocken, som rörer sig
upp och ned i en stampqvarn. — b) Se
Stampqvarn och Stampverk. — 2) Verktyg, hvarmed
slås hål i meiallblcck eller plåtar. — 3) Se
Matris och Stämpel.

STAMP, n. sing. (fam.) Stampande.

STAMPA, v. n. 4. 4) Stöta foten häftigt emot
marken eller golfvet. S. med fölterna. Slå och s.
S. i golfvet. Aktivt säges äfv.: S. fölterna af
köld. — 2) (om fartyg) Våldsamt gunga
långskepps. — V. a. Med stamp (bem. 4) hårdt stöta.
S. kläde. S. hål i, med stamp göra hål i något.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free