Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Storturken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STO
STR
463
STORTURKEN, s. m. def. (pop.) Turkiska
sultanen ell. Storherren; äfv. turkiska nationen i
allmänhet.
STORTUSEN, n. 6. Ett tusen tolfhundra.
STORTÅ, f. 3. pl. — lår. Största tån på foten.
STORTÄNKT, a. 4. Sorn tänker stort och ädelt.
STORVERK, n. 5. Ovanlig bedrift, stor bragd;
verk, arbete, som i storhet öfverträffar andra.
Göra s. Hcrkules’ lolf s.
STORVIGGE, m. 2. pl. — tiggar. Se
Brunnacke.
STORVINGE, m. 2. pl. — vingar. Vinge
framtill på cn insekt.
STORVIRKE, n. 4. Mastträn och
byggnadstimmer.
STORVIRKSTRÄD, n. 5. Högstammigt träd,
som kan begagnas till master och byggnadstimmer.
— Skrifves äfv. Slorverksträd.
STORVISIR, –fr, m. 3. Förste ministern i
turkiska riket. — Äfv. Slorvezir.
STORÄNDA, f. pl. — ändar. Tjocka ändan
af ett ting. S-n af en slock.
STORÄTARE, m. 5. (fam.) En, som vanligen
äter öfverdrifvet mycket.
STORÄTTAD, a. 2. Af förnäm härkomst, af
stor slägt.
STORÖGD, a. 2. Som har stora ögon. (Fam.)
Blifva s., högst förvånad.
STOSSHÄRD, m. 2. Ett slags rörlig härd.
STOTDUK, m. 2. (skepp.) Scgelduksstycke,
faslsydt lill förstärkning på nägot ställe af ell segel.
STOTGARN, n. 5. (skepp.) Skört kabelgarn.
STRAFF, n. 5. Ondt, hvilket såsom en
nödvändig följd af en oloflig handling traffar den, som
gjort sig dertill skyldig. Naturligt s., som flyter
ur sjelfva gerningens natur och dermed på etl
nödvändigt sätt är förknippadt. Positivt ell.
vil-korligl s., som beror af cn lagstiftares vilja och
består i ett ondt, som tillfogas cn person för cn
emot borgerlig lag stridande handling. Döma
lill s. Pålägga s. Lida s. för sina
missger-ningar. Hårdl, slrängl, lindrigi s. Förfallen
lill 8. Slå eller utslå sill s Del är ell Guds
8. öfver honom. Till s., för att straffa. Gud
har hemsökl oss lill s. för våra synder. Vid
s. af ell. all, vid äfventyr alt straffas på clt visst
sätt, t. ex.: Vid s. af 40 par spö; vid s. all
brännmärkas. — Syn. Bestraffning, Afslraffning,
Tuktan, Aga, Näpst.
STRAFFA, v. a. 4. 1) Låta undergå straff.
S. någon lill lifvel för ell broll. S. med böter.
Gud har s-l oss. Gud straffe mig! ett slags
lindrigt svordoinsullryck, l. ex.: Gud straffe mig,
om jag del vet! — Syn Bestraffa, Afslraffa,
Befordra lill straff, Tukta, Aga, Näpsa, Gissla. —
2) Sc Bestraffa, 2. — S-n de, part. akt. Guds
8. hand. — Straffande, n. 4.
STRAFFARE, m. 5. Den, som straffar.
STRAFFANSTALT, m. 3. Offentlig anstalt,
der förbrytare hållas, för alt undergå straff,
isynnerhet genom tvångsarbete och knapp förplägning.
STRAFFARBETE, n. 4. Strängt, svårt
arbete, som ådömes någon till straff.
STRAFFBALK, m. 2. (gam.) Se Slrafllag.
STRAFFBAR, a. 2. 4) Värd straff, förtjent
alt straffas. S. för något. — 2) Brottslig,
klandervärd. En s. handling. — Syn. Straffvärd.
STRAFFBARHET, f. 3. Egenskapen all vara
straffbar. — Syn. Straffvärdhcl.
STRAFFBART, adv. På ett straffbart sätt.
— Syn. Straffvärdi.
STRAFFDAGG, m. 2. Se Dagg, m. 2.
STRAFFDOM, m. 2. i) Dom, hvarigenom
straff pålägges någon. — 2) (i kyrklig stil) Straff,
hvarmed någon hemsökes. Guds s-ar.
STRAFF-FÅNGE, m. 2. pl. — fångar.
Förbrytare, som lill bestraffning hålles i fängelse.
STRAFF-FÄNGELSE, n.sing. Fängelse,ådömdt
till straff.
STRAFFINSRUMENT, stråffinnslrumä’nnt, n.
3. o. 5. Se Straffredskap.
STRAFFLAG, m. 2. Lag, som handlar om
straff för begångna lagöfverlrädelser.
STRAFFLÖS, a. 2. Oslraffad.
STRAFFLÖSHET, f. 3. Frihet ifrån
bestraffning.
STRAFFLÖST, adv. Oslraffadt. utan straff.
STRAFF- OCH BENÅDNINGSRÄTT, m. 3.
Rättigheten att slraffa och benåda.
STRAFFPREDIKAN, s. f. sing. indef. och
STRAFFPREDIKMNG, f. 2. 4) Predikan, hvari
menniskornas synder strängt beslraffas och de
hotas med Guds straffdomar, om de icke bättra
sig. — 2) (fam.) Sträng tillrättavisning i ordalag,
som likna en predikan.
STRAFFPREDIKANT, stråffprädikånnt, m. 3.
Den, som håller cn straffpredikan.
STRAFFPÅLE, m. 2. pl. — pålar. Se Kåk.
STRAFFREDSKAP, n. 3. o. 5. Redskap, som
begagnas til) förbrytares afstraffning.
STRAFFSKYLDIG, a. 2. Skyldig all lida straff.
STRAFFSKYLDIGHET, f. 3. Den följden af
lagöfvcrirädelsc eller synd, alt menniskan är
skyldig till straff.
STRAFFVÄRD, a. 2. Se Straffbar.
STRAFFVÄRDHET, f. 3. Se Straffbarhel.
STRAFFVÄRDT, adv. Se Straffbart.
STRAMA, strama, oböjl. (i trisettspelct) Bli
8., ickc göra uågot spel.
STRAMALJ, -ållj, m. 3. Ett slags tyg med
nästan gallerformigt åtskilda trådar.
STRAMM, a. 2. (t. slramm) Allt för spänd.
STRAMMA, v. n. 4. Vara allt för spänd, allt
för snäf. Kläderna s. — Slr ammande, n. 4.
o. Slramning, L 2.
STRAND, m. 3. pl. stränder, (ursprungligen
Kant, rand.) Kant af haf, sjö, flod, ström, å. o.
s. v. Låga, höga siränder. Slå på s-en. Fiska
vid s-en. Stränderna af en sjö, en flod. Fara
utmed s-en.
STRANDA, v. n. 4. Säges om ett fartyg, då
del af storm drifves eller, för att undgå en större
fara, seglar på ell grund, på en klippa eller cn
bank, och der blir fasisiliande. — Strandad,
part. pret. Som sirandat.
STRANDBATTERI,––––-rf, n. 3. Batteri,
anlagdt pä stranden.
STRANDBLOMSTER, n. 5. Örten Slatice
Armeria, pä ängsbackar.
STRANDBO, m. 3. pl. — bor. Se
Slrand-byggare.
STRANDBRO, f. 2. ell.
STRANDBRYGGA, f. 4. Se Kaj.
STRANDBYGGARE, m. 5. En, som bor på
stranden.
STRANDFYND, n. 5. Se Slrandvrak.
STRANDGATA, f. 4. Gala, som löper utmed
en strand. Kaj.
STRANDGODS, n. sing. Se Slrandvrak.
STRANDHUGG, n. 5. Så kallades fordom
vikingars landstigning och plundring på kuslen
af ett land.
STRANDKLO, m. 3. pl. — klor. Örten
Ly-copus europæus, vid å- och sjöstränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
