Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Ström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 STR
Elektriska, magnetiska s-mar. — 4) (fig.) Säges
om något, som kommer eller följer på hvart
annat i stor myckenhet och hastigt. En s. af
tårar, af eld, af ord, af skällsord. S-mar af
blod. En s. af barbarer öfversvämmade landet.
STRÖM, a. 2. (pop.) Strömmande. Brukas
nästan endast i neulr. sing. S-l vallen. Del
är s-l.
STRÖM A NK A RE, n. 4. (sjöt.) Svårt
varpankare, som utfiras, när man ligger till ankars i
ett farvatien, hvarest är strömsätlning.
STRÖM BÅT, m. 2. Se Flodbål.
STRÖMBÄDD. m. 2. Se Flodbädd.
STRÖMDRAG, n. S. 1) Ställe i haf eller sjö,
der det strömmar. — 2) Ställe i en ström, flod,
der det strömmar starkare än på andra ställen. —
3) Se Vattendrag.
STRÖMFALL, n. 5. 4) En ströms lutning. —
2) Vattenfall i en ström.
STRÖMFART, m. 3. Farten på strömmar,
floder, med fartyg, skulor, båtar, o. s. v.
STRÖMFISK, m. 2. Fisk, som uppehåller sig
i strömmar.
STRÖMFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Fågel,
som vistas i trakten af strömmar och der söker
sin föda.
STRÖMFÅRA, f. 4. Den djupaste delen af
en ström, der vattnet strömmar starkast.
STRÖMGÅNG, m. 2. Se Strömning.
STRÖMHVIRFVEL, m. 2. pl. — hvir/lar.
Vattenhvirfvcl i en ström.
STRÖMING, strö’mming, m. 2. Ett slags
liten sill, som fiskas i Östersjön. — Skrifves äfv.
Strömming. — Ss. S-s fiske, -snot.
STRÖMKARL, m. 2. (pop.) Enligt folktron,
ett slags andeväsen, som lefvcr i strömmar och
floder och ofta med förtrollande ljufhet höres
spela på fiol. Kallas stundom äfv. Näcken. Han
har lärt sin konst af S-en (ell. Näcken), äfv.
Han spelar med Strö mkar lata g, säges om
en utmärkt skicklig spelman.
STRÖMMA, v. n. 4. 4) Flyta ymnigt, i stor
massa och med snabbt lopp. En (lod s-r genom
staden. S. igénom, in, ut, se Genomströmma.
S. ntd, upp, säges om tidvattnet. S. Öfver,
strömma öfver bräddarna, öfversvämma. — Syn.
Flyta, Rinna. Forsa. — 2) Säges om i allmänhet
stillastående valten, som på visst ställe är i rörelse
åt ett och samrna håll. I hafssund s-r alltid.
— 3) Rinna ymnigt. Blodcn s-de ur såret.
Tårarne s-de utför hennes kinder. — Syn.
Flyta, Rinna, Forsa, Frusa. — 4) (fig’.) Komma i
stora skaror. Folkel s-r på galorna. Man säger
äfv. Galorna s. af folk. S. in,ut, se Inströmma,
Utströmma. S. ti ll, i stora skaror komma till
ett ställe, t. ex.: Folkel s-de HU ifrån alla kanler.
— Strömmande, n. 4.
STRÖMMING, se Slröming.
STRÖMMÄTARE, m. 3. Verktyg, hvarmed
flytande vattens hastighet mäles.
STRÖMNEJONÖGA, n. 4. pl. — ögon. Fisk
af Nejonögonens slägte, fingersljock, af en half
alns längd, i steniga strömmar. Pelromyzon
flu-viatilis.
STRÖMNING, f. 2. 4) Strömmande. — 2) Se
Ström, 2.
STRÖMOLN. n. 5. Litet enstaka moln.
STRÖMQVARN, f. 2. Qvarn, som drifves af
vattnet i en ström.
STRÖMRENSNING, f. 2. Grundens
upprensning i en ström, så att den får nödigt djup eller
befrias ifrån hinder för strömfarlen.
STÜ
STRÖMSTARE, m. 2. pl. — slarar. Fågeln
Cinclus aquaticus.
STRÖMSÄTTNING, f. 2. Se Ström, 2.
STRÖMTRÅDAR, m. 2. pl. Algslägtet
Le-mania.
STRÖMVATTEN, n. 3. Strömmande vatten.
STRÖMVERK, n. 5. Se Vallenverk.
STRÖMVIS, adv. I strömmar. Rinna s.
STRÖNTNG, f. 2. Se Ströende.
STRÖNOT, f. 2. Ett slags not utan kil, med
dragtåg i ena ändan.
STRÖSAND, m. sing. Fin sand, som
begagnas alt strö på nyss skrifvet papper.
STRÖSKRIFT, f. 3. Liten, enstaka skrift^
ut-gifven blott för tillfället, med afseende på någon
fråga, något samtalsämne för dagen. S-er kallas
äfv. skrifter af blandadt innehåll.
STRÖSOCKER, n. sing. Fint sönderstött eller
vid huggning söndersmuladt socker.
STUBB, m. 2. Kort och trång kjortel för
fruntimmer.
STUBB, m. sing. De på marken qvarslående
ändarna af skuren säd eller slaget gräs.
STUBBA, v. a. 4. S. ell. s. af, genom
huggning eller skärning göra kortare. S. svansen
på en häst, hund, kall. — Stubbande, n. 4.
STUBBE, m. 2. pl. stubbar. Stamändan af
ett träd, isynnerhet då den är q>arstående pa
marken efter trädets fällning. Träd på s-n,
växande träd, ohugget.
STUBBE- OCH RÖJSELRÄTTSHEMMAN.
n. 5. (kameral.) Sådant hemman, som i äldre tider
blifvit, på kronans skog, af stubben upptaget och
röjdt.
STUBBGÄRDE, n. 4. Afmejadt sädesgärde.
STUBBHÅR, n. sing. Kortskuret hår.
STUBBHÅRIG, a. 2. Som har kortskuret hår;
äfv. korthårig.
STUBBHÖNA, f. 4. - HÖNS, n. 5. Höna, höns
med stubbig stjert.
STUBBIG, a. 2. Afstubbad; äfv. mycket kort.
S. näsa. (Fig.) S-t svar.
STUBBIGHET, f. 5. Egenskapen att vara
stubbig.
STUBBJORD, f. 2. (kameral.) Jord af samma
natur som Stubbhemman.
STUBBMOSSA, f. 4. Lafslägtet Jungermannia.
STUBBNING, f. 2. Handlingen, då man stubbar.
STUBBNÄSA, f. 4. (fam.) Mycket kort näsa.
STUBBNÄSIG, a. 2. (fam.) Som har
stubbnäsa.
STUBBRÖDJA, v. a. 2. (kameral.) Upplaga af
stubben och rödja.
STUBBSKÄRA, f. 4. Liten skära att afmeja
stubben på åker.
STUBBSMET, m. 2. Svampslägtct Demordium.
STUBBSVANS, m. 2. 4) Stubbad svans. —
2) Häst eller hund med stubbad svans.
STUBBSVANSIG, a. 2. Som har slubbsvans.
STUBBVED, m. sing. Ved af trädstubbar.
STUBBÅKER, m. 2. pl. - åkrar. A fm ej ad
åker. Bele på s.
STUBBÖRA, n. 4. pl. — öron. 4) Stubbadt
öra. — 2) Djur med sådant öra.
STUBBÖRIG, a. 2. Som har stubbade öron.
STUBIN, - fn, m. 3. (fr. Esloupin) Se Svaf—
vellråd.
STUCAT, se Stukat.
STUCK, m. 3. Hvit pulveriserad marmor,
blandad med kalk och åtskilliga färger, hvara f
man gör prydnader i byggnadskonsten och bild—
huggeriarbeten, som likna marmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
