Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Stänkborste ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 STA
STO
droppar. S. vallen, smuts på någon. S.
blodet på altaret. S. néd, slänka full, t. ex.: S. ned
med smuts. S. omkri ng, åt alla håll. S. upp
kasta upp stänkvis, t. cx.: Hjulet s-ker upp
smuts. — V. n. Falla, kastas i droppar eller
smockor. Det s-kle några droppar. Del s-kcr,
faller en och annan regndroppe. Smutsen s-kle
i ansigtel på mig. — Stänk ande, n. 4.
STÄNKBORSTE, stä’nngkbå’rrste, m. 2. pl.
— borstar. Borste att stänka mcd. S. lill
vigvatten.
STÄNKELSE, sta nngkällse, f. 3. (gam.) Se
Slänkning.
STÄNKELSEKAR, n. 5. (gam.)
Vigvaltcns-kärl.
STÄNKNING, stä nngkning. f. 2. Handlingen
eller verkningen, då något stänkes eller stänker.
STÄNKQVAST, stä’nngkkvåsst, m. 2. Qvast
att stänka med.
STÄNKRÖST, slä’nngkrö’sst, f. 3. (fam.) Blott
en eller annan röst, som vid omröstning tillfaller
någon af de sökande.
STÄNKVIS, stä’nngkvi’s, adv. På ett stänkande
sätt, såsom stänk.
STÄNKVÄLLING, stä’nngk–, m. 2. Ett slags
välling, af mjöl, ägg och mjölk, som tillagas
genom islänkning med visp under kokningen och
omröres.
STÄRKA, v. a. 2. (af Stark) 4) Göra stark,
starkare; gifva, förläna, meddela krafter. Säges
både i fysisk och andlig mening. Delta medel
slårkle honom mycket. Del s-ker krafterna,
minnet. S. sin tro. S. någon i en mening,
göra honom ännu mer öfvertygad om riktigheten
deraf. — 2) Slyfva med stärkelse. S. linne. —
S-nde, part. akt. Brukas äfv. adjeklivt. t. ex.:
S. medel, som slärker kroppen, Ökar
kroppskrafterna. — Stärkande, n. 4.
STÄRKBÄR, n. 3. Bär af Stärkbärsbusken.
Kallas äfv. Slånbär.
STÄRKBÄRSBUSKE, m. 2. pl. — buskar. En
taggig buske mcd hvila blommor, på höglända
ställen. Prunus spinosa. Kallas äfv.
Slånbärs-buske.
STÄRKELSE, f. sing. (af Slärka, styfva) Det
rena mjölämnet af säd (isynn. hvele) eller
knöl-växter (förnämligast potäter), som användes till
styfning af linne. — Ss. S-beredning,-
fabrikant, -fabrikör, -handlare.
STÄRKELSESOCKER, n. sing. Benämning
på Drufsocker, emedan det kan tillverkas af
Stärkelse.
STÄRKELSEVATTEN, n. 3. Vatten, hvaruti
stärkelse blifvit upplöst.
STÄRKKLÄDER, 3. pl. Kläder, som blifvit
stärkta eller skola stärkas.
STÄRKNING, f. 2. Handlingen, dä man
stärker (i ordels begge bem.).
STÄTTA. f. 4. Se Klifslälla.
STÖD, n. 3. 4) Fast kropp, som hvilar under
eller emot en tyngd, för alt uppehålla den i sitt
läge och hindra dess fall eller sjunkning. S.
emot, under något. S. för armen, sidan,
ryggen. Jfr. Stötta. — 2) (fig.) a) Person, som är
till hjelp, skydd, försvar för någon. Han är
min ålderdoms s. De äro statens s. Ha s.
af, hos någon. — ft) Hjelp, bekräftelse. Till s.
för delta milt påslående får jag anföra, all...
I s. af. på grund, i kraft af.
STÖDA ell. STÖDJA, v. a. 3. Pres. ind.
Slöder ell. Slödjer. Impf. Stödde. Sup. Slödl.
Part. pass. SlÖdd. 4) Sätta stöd under eller emot.
gifva slöd. S. en mur. S. hufvud et emot han*
den, kroppen emot väggen. S. armen på
bordet. S. under, sc Understöda. — 2) (fig.) a)
Grunda (på). S. sin tanka på goda skäl. S.
sin talan på ens utsago. — b) Hjelpa, bistå,
understödja. — S. sig, v. r. 4) Hvila på, emot
något såsom stöd. S. sig emot väggen, vid,
emot ell träd. S. sig på armbågen, på en
käpp. S. sig med armen på bordet. — 2) (fig.)
S. sig på, åberopa, grunda sig, förlita sig på.
S. sig på ens löfte, på ens utsago. S. sig på
goda skäl. Delta s er sig på sanning. S.
sig vid, förlita sig på, t. ex.: S. sig vid ens
ord. — Stödande cll. Stödjande, n. 4.
STÖDBÅGE, m. 2. pl. — bågar. Båge, som
stöder något.
STÖDBJELKE, m. 2. pl. — bjelkar. Bjelke,
som tjenar lill stöd.
STöDJEBAND, n. 3. Se Slräfva.
STÖDJEMUR, m. 2. Mur. uppförd lill slöd
för en annan.
STÖDJESTAF, m. 2. pl. — slafvar. 4) Staf
all stöda sig på. — 2) (fig.) Hjelp, beskydd.
STÖDPUNKT, m. 3. 4) Den punkl, der något
är understödt. — 2) (milit.) Ort, hvarintill en
corps sluter sig i ryggen.
STÖFLA, v. n. 4. (fam.) Gå i slöflar. S. på’,
gå på raskt.
STÖFLETT, stövlä tl, m. 3. Egcntl. Damaska.
Brukas vanligen i samma mening som Halfstöfvel.
STÖFVA, v. n. 4. (af Slöf, stoft) Spåra; snoka.
S. i hvar vrå. Gå och s. S. upp, se Snoka
upp.
STÖFVARE, m. 3. Elt slags spårhund, som
brukas vid jagt.
STÖFVEL, slöVl, m. 2. pl. stöflar, mindre
rätt slöjlor. (lat. Slivale) 4) Fotbeklädnad af läder,
som gar mer eller mindre långt upp på benet.
— 2) S. i cn brandsprula, cn ihålig, i båda
ändar öppen, cylinder med ett rätvinkligt
utgående rör, nära ncdra ändan, genom hvilket
vattnet ledes till väderblåsan. Se Pumpstöfvel. —
3) En fyrkantig låda under trumpetpipor på
org-verk.
Anm. Ordet skall, efler uppgift, härleda sig ifrån
Julii Cæsars yttrande: hli valent (de äro bra),
då, efler en af honom ullofvad belöning för
den. som kunde uppfinua en för soldaten bäst
passande fotbeklädnad, hvilken kunde skydda
mot väta, denna uppfinning vann hans bifall.
STÖFVEL, stöVl, m. 2. Förvrängdt af Sloffel.
STÖFVELBLOCK. n. 5. Block, som
begagnas, för alt gifva slöflar deras rätta form.
STÖFVELKNEKT, m. 2. Efter hälen
urhål-kadt trästycke, som begagnas lill trånga stöflars
afdragande.
STÖFVELKRAGE, m. 2. pl. - kragar.
Tillsydd knäbetäckning upptill på en stöfvel.
STÖFVELKROK, m. 2. Krok, hvarmcd stöflar
pådragas.
STÖFVELMANSCHETT, –mannschä’tt, m. 3.
Manschett till prydnad, uppvid på en stöfvel.
STÖFVELSKAFT, n. 3. Den öfre delen af
en stöfvel, ifrån vristen.
STÖFVELSTROPP, m. 2. Stropp upptill på
hvardera insidan af en stöfvel, att deruti sätta
stöfvelkrokarna vid pådragning.
STÖK, n. sing. (fam.) Stökande.
STÖKA, v. n. 4. (fam.; betyder ursprungl.:
Rensa från ris och qvistar. af gamla ordet StÖk:
Ris och qvistar till bränsle.) Ställa eller lägga i
ordning (möbler, husgerådssaker, kläder, m. m.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
