Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Stökande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÖ
STÖ
485
Gå och s. S. i sitt skåp. S. i ordning. S.
af undan, se Afslöka. S. fråm, sälta fram något
som skräpar. S. om, lägga, sätta, ställa om hvari
annat, huller om buller. S. Ii’ll, skräpa ned; äfv.
ställa illa, dumt till. — V. n. Skräpa (om saker
i elt rum, o. s. v.).
STÖKANDE, n. 4. (fam.) Göromålet, då man
stökar.
STÖLD, m. 3. Det brott, som begås, då man
stjäl. Begå, föröfva s.
STÖNA, v. n. 4. (isl. Slynja, sucka) Pusta
hårdt med elt jemrande läte.
STÖP, n. 5. 1) (i sing.) Is- eller snösörja.
(Fig. fam.) Stanna i s-el, möta svåra hinder;
misslyckas. — 2) Se Stöpning.
STÖPA, v. a. 2. (isl. Sleypa) 1) Forma eu smält
ämne genom dess hållning i form eller på annat
sätt. S. ljus i form, i tjärna. S. kulor, hagel.
S. bly i, gjuta smäll bly i något. S. ihop, smälta
ihop. S. öm, se Omstöpa. — Stöpa skiljer sig
deruii från Gjuta, alt det förra verkställes mera
i smått och för hand, hvaremot Gjula säges mera
om metallers formning i stort [gjuta kanoner,
klockor, statyer, o. s. v.). — 2) S. säd, blöta
den. — V. n. o. irnpers. Del s-per ell. s-per
igenom, snön smäller till sörja. S. ihop, säges
om snösörja, som fryser ihop med under varande
is. — Stöpt, part. pass. (Fig.) De äro s-pla i
en form, de likna hvarandra som två bär. —
Stöpande, n. 4.
STÖPARE, m. 5. 1) En, som stöper. — 2)
Elt slags redskap, som begagnas vid tillverkning
af lerpipor.
STÖPERI, n. 3. Inrättning för stöpning. Mest
i sammansättningar, såsom Ljusslöperi.
STÖP FORM, m. 2. Form för stöpning.
STÖPIG, a. 2. Full af is- eller snösörja.
STÖPKAR, n. 5. Kar, hvari säd stöpes.
STÖPLJUS, n. 5. Ljus, stöpt i tjärna. Säges
till skilnad ifrån Formljus.
STÖPNING, f. 2. Förrättningen, dä man stöper.
STÖPSLEF, f. 2. pl. — sle/var. Slef.
hvarmed vid stöpning det smälta ämnet bälles i formen.
STÖR, m. 2. Ett fiskslägte af de Lösgälade.
Acipenser. Säges särskilt om arten A. Sturio
(deraf benämningen), 8 fot lång, blågrå, i Svarta
och Kaspiska hafven med dilflytande floder. Se
äfv. Stjernstör.
STÖR, m. 2. Stång af elt afhugget och
bar-kadt ungt träd, vanligen 4—5 alnar lång,
begagnad isynn. till lappning af gärdesgård, till stöd
för träd, bönor, o. s. v. Inom hank och s., se
Stör. — Brukas äfv. i sing. kollektivt, t. ex.:
Gärdsel och s.
STÖRA, v. a. 4. (af Stör) Med stör eller störar
slöda. S. träd, bönor.
STÖRA, v. a. 2. (t. stören) Oroa; orsaka
uppehåll, afbrott i en sysselsättning. S. en i sill
arbete. Låt ej s. er.
STÖRBÖNA, f. 4. Allmänt känd
trädgårdsväxt, äfv. kallad Turkisk Böna. Phaseolus
vul-garis.
STÖRRE, STÖRST, se Stor.
STÖRT, stö’rrt, m. 3. Tvenne par takplåtar,
inskjutna den ena i den andra.
STÖRTA, stö’rrta, v. n. 4. (t. slürzen) 1) Falla
plötsligt och med stor häftighet. Han s-de till
marken, träffad af en kula. Hästen s-de med
honom. Säges äfv. om kreatur, som dö knall
och fall. Kon har s-l. — 2) Rusa. Komma
s-nde. S. i n, omkull, se Instörta, Kullslörla.
S. néd, d. s. s. störta; äfv. rusa ned; rasa ned;
ösa ned eller hällregna. S. upp, ut, rusa upp,
ut. — 3) (handelst.) Väga en vara netto. — V. a.
4) Kasta hals Öfver hufvud, häftigt nedkasta. S.
någon utför en brant, en klippa, i en afgrund,
i sjön. (Fig.) S. i elände, i olycka, i
fördtrf-vet, göra eländig, olycklig, orsaka ens förderf.
S. någon, orsaka dess fal), undergång, förderf.
— 2) S. lasten ur ell skepp i elt annat,
förflytta den sålunda. S. spannmål, krut, o. s. v.»
utstjelpa. S. skoll, ammunition, se Plundra, 2.
S. en g julform, omstjelpa den, så att den ännu
flytande metallen utrinner. — S. sig, v. r. 4)
Kasta sig hals Öfver hufvud. S. sig utför en
klippa. — 2) (fig.) Förderfva sig, bereda sin
undergång. Du s-r dig, om du ådrager dig hans
ovilja. S. sig i olycka, göra sig olycklig.
STÖRTANDE, n. 4. Handlingen, då man
störtar. Säges både egentl. o. fig., för v. n. o. v. a.
bem. 4. af Slörta.
STÖRTNING, f. 2. 4) (om kreatur) Plötsligt
fall och död. — 2) Utsljelpning, omstjelpning.
S. af spannmål. En gjutforms s
STÖRTREGN, n. k Häftigt regn, då det
Öser ned.
STÖRTS, stö’rrts, m. 3. Sex lill tjugu vikta
och utvalsade ämnen till jernplåtar och jernbleck.
STÖRTSJÖ, m. 2. Våg eller sjö, som
våldsamt slörlar in öfver ett fartyg.
STÖT, m. 2. 4) Handlingen eller verkningen,
då någon eller något stöter. Slaget af en i rörelse
befintlig kropp, då den i mer eller mindre
hori-sonlel riktning träffar en annan. Gifva någon
en s. Få en s. i pannan. Gifva en s. med
värjan, dolken. (Vid fäktning) Göra en s., elt
utfall med värjan. Skeppet fick en svår s., då
det satte på. (Fig.) Ge sista s-en, se hådeslöl.
(Fig. fam.) Vara i s-en, vara i farten, i taget,
på god väg. I s-en, på en gång, t. ex.: Tre i
s-en. — Syn. Dust. — 2) Den känsla man erfar
i kroppen, då ett föremål, hvarpå eller hvaruti
man befinner sig, stöter emot eller påstöles. Alan
får många s-ar, då man åker. Den s. man
känner, då en bål stöter emot land. — 3) Skada
genom slötning; ställe, der något blifvit stött,
t. ex. på frukt. — 4) Se Stötel. — 5) Lodrät
fördjupning i en grufva. — 6) (fig.) Motgång, olycka.
Del var en svår s. för honom, för hans
anseende. Hans kredil har fåll en svår s. —
7) (kem.) Maskin, hvarmed kapeller och deglar
formas. — 8) (jäg.) Den punkt, der en fågel
blifvit uppstött.
STÖTA, v. a. 2. 4) Säges om ett i rörelse
befintligt föremål, då det i mer eller mindre
horisontel riktning träffar emot ett annat; eller
om en menniska, elt djur, som under gående,
språng o. s. v., eller vid en kroppsdels framförande,
häftiga framdrifvande, Iräffar emot elt föremål.
Dörren flög upp och slötle honom för hufvudet.
S. foten emot en slen, hufvudet emot väggen.
S. skinnet af sig, genom en erhållen stöt få
skinnet afskrubbadl. — 2) Framdrifva handen,
armen eller någon annan kroppsdel, eller något
hårdt och spetsigt eller smalt, för att derigenom
våldsamt träffa, undanskjuta o. s. v. en person
eller sak. S. någon ifrån sig. Han stötte
honom i sidan med armbågen. S. någon i
bröstet med hufvudet. S. värjan igenom en. S.
dolken i bröstet på någon. S. käppen i
marken, i golf vet, dolken i bröstet. S. för
huf-vudel, äfv. (fig.) såra, förolämpa. Brukas äfv.
neutralt, t. ex.: Han stolle på mig med
armbågen. S. på hvarandra. — S. af, se Afslöla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
