Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Svickla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
SV!
SV!
SVICKLA, f. 4. Kilformigt stickadi ställe
nedtill vid hälen på en strumpa. — Syn. Kil.
SVIDA, v. n. 5. Impf. Sved. 4) Säges om
den brännande smärta, som kännes af sår eller i en
kroppsdel genom ytlre inverkande orsaker. Såret
s-der förfärligt. Ögonen s Brännvin s-der
i sår, orsakar sveda, då det kommer på sår.
Rök s-der i ögonen. (Fig.) Det sved i hjerlat,
smärtade djupt. — 2) (fig. fam.) Låta smärtsamt
känna sig, vara högst kännbar. Den förlusten,
den utgiften s-der.
SVIGA, (af gamla verbet Sviga, vika undan)
I uttrycket: Gifva s , vika, gifva efter.
SVIGT, svfckt, m. 3. 4) Se Svigtning. Vara
i s. Gifva s., böja sig. — 2) Böjlighet, mjukhet.
Klinga, som har s. — 3) Bugi, krökning. [Svikt,
Svickt.]
, SV1GTA, svfckta, v. n. 4. I. (af gamla verbet
Sviga) 4) Böja sig under en tyngd, gifva efter,
vackla. S. under bördan. Grenarne s-de
under fruklens tyngd. Mina darrande knän s-de.
— 2) (fig.) Börja alt gifva vika, vackla. Redan
s-dc vårt mod, då undsättningen just i rällan
tid kom. — S vi g la n de, n 4. [Svikta, Svickta.]
SVIGTA, v. a. 4. II. (t. schwiglen: sjöt.) Att
i hårdt väder, medelst en sviglsarfving, i lä om
seglet, stärka det emot vindens våldsamhet.
SVIGTNING. f. 2. 4) (af Svigla, I).
Händelsen, då något böjer sig under en tyngd, ger efter;
vacklande. — 2) (sjöt.; af Svigla, II.) a)
Förrättningen, då man sviglar. — b) S-en, de tåg, som
sammanknipa vanten, för att desto bättre kunna
skärpa rårna.
SVIGTNINGSBULT, m. 2. (sjöt.) Jernbult. lill
hvilken svigtningen fastnajas.
SVIGTSARFVING, m. 2. (sjöt.) Tross-slaget,
uppsnodt tåg, med en inbänd kaus, som begagnas
till alt styrka seglet.
SVIKA, v. a. 3. Impf. Svek. Betyder
ursprungligen: all vid brottning eller kamp genom
knep öfvervinna någon. 4) Listeligen bedraga;
förråda. S. någon i handel och vandel. S.
sin konung. — Syn. Se Bedraga. — 2) Lemna
i sticket, öfvergifva. strandsätta. S. en vän i
nödens stund. — V. n. Ej hålla ord; underlåta
alt göra sin skyldighet. Han s-ker aldrig, när
han lofvat något. Den som s-ker i dryckjom,
han s-ker ock i androm styckjom.
SVIK LIG. a. 2. Se Bedräglig.
SVIKLIGEN, adv. På bedrägligt sätt; med
svek.
SVIMMA, v. n. 4. Falla i svimning.
SVIMNING, f. 2. Elt slags vanmakt, som
hastigt påkommer, hvarvid sansningcn är qvar
och pulsen oförändrad.
SVIN, n. 5. 1) Ett djurslägte af de
Mång-klöfvade. Sus. I allmänhet menas det vanliga
Svinet, S. scrofa, som är en art af detta slagle.
(Ordspr.) Alla s. äro svarta i mörkret, i
mörkret är svårt att känna skilnad på folk; äfv. i
mörkret äro alla lika, både fula och vackra. —
2) (fig.) Groft skällsord, hvarmed betecknas en
ytterst rå eller i sedligt afseende högst förderfvad
menniska. Säges äfv. om och lill den, som begår
någon vanhederlig handling eller uppför sig
gement. — Ss. S-afvel, -borst, -f ol,-herde,
-hjord, -hud, -hufvud, -isler,
-kreatur, -käft, -kött, -lår, -skötsel, -slag,
-slagt, -stek, -tryne, -tunga,-vakta re,
-vakterska, -öga.
SVINA SIG, v. r. 4. (pop.) Orena sig som ett
svin.
SVINAKTIG, a. 2. (pop.) 4) Orenlig som elt
svin. — 2) Som bär sig dåligt, gement åt. —
Svin a kligl. adv.
SVIN ARTIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att
vara svinaklig. — 2) Ytterst rå, grof, gemen
handling.
SVINBORST, m. sing. 4) Borst af svin. —
2) Se Borstar.
SVINBÖNA, f. 4. S-nor äro ett slags bönor,
liknande Hästbönor, men större och platiare.
SVINDEL. svi’nnd’L m. sing. En sjukdom,
bestående i en hastigt påkommande slark yrsel,
lindrig susning för öronen jemte sinnesförvirring.
Besvärad af s. Fallen för s. Få s. Fallas
af s.
SVINDELAKTIG, a. 2. Fallen för svindel.
SVINDLA, v. n. 4. Fattas af svindel, så alt
man faller eller är färdig all falla, isynnerhet vid
brädden af en afgrund, på en höjd, o. s. v.
SVINFOGDE, m. 2. pl. — fogdar. Person
på landet, hvars befattning är att ringa svin.
SVINFYLK1NG, m. 2. (ford.) Stridsordning,
då hela hären var uppställd i form af en kil.
SVINGA, svfnnga, v. a. 4. Hasligl röra något
rundt omkring i luften. Hurra och s. mössorna
i luften. S. omkring. — Brukas äfv. neutralt:
S. med mössorna. S. 6m, svinga omkring. 5.
upp, svinga och kasta upp. — V. n. Drifvas
hastigt omkring i luften. Se, huru vingarne på
vädergvarnen s. S. 6m, svinga omkring. —
S. sig, v. r. 4) Se Svinga, v. n. — 2) Med en
plötslig och kraftig sats förflytta sin kropp. S.
sig upp på hästen, i sadeln, i luften. (Fig.)
S. sig upp lill heder och ära eller blott s. sig
upp, bereda sig tillfälle alt uppstiga lill äreställen,
genom talanger, intriger o. s. v. (Innebär
vanligen begreppet af äregirighet.) I samma mening
säges äfven: S. sig upp lill en syssla. S. sig
undan, kasta sig undan, ur vägen; (fig. fam.)
slugt draga sig ur spelet. (Fig. fam.) S. sig till,
genom slugt förhållande laga, att man hastigt
kommer i besittning af något. — 3) (fig. fam.) Slugt
rätta sig efter omständigheterna; äfv. bruka knep
och ränker. — Svingande, n. 4. o. Sv
ing-ning, f. 2.
SVINGARE, m. 5. 4) (fam.) Oordentlig,
ul-sväfvande person; äfv. en, som är listig, ränkfull.
— 2) Lyfiarm på en slrumpväfvarstol.
SVINGEL, svi’nng’l, m. sing. 4) Ett slägle
af Ogräs. Festuca. Se f. ö. Fårsvingel.
Ängsvin-gel. — 2) Ogräset Bromus secalinus, äfv. kalladl
Rågsvingel.
SVINGRÄS, n. 5. Örten Polygonum viviparum
med hvita hlommor.
SVINHO, m. 2. Ho för svin att äta ur.
SVINHUND, m. 2. 4) Hund, som är inöfvad
alt vakla svin. — 2) (fig., pop. o. fam.) Groft
skällsord om eller lill den, som uppför sig illa,
gement. — Syn. Se Lymmel.
SVINHUS, n. 5. 4) Litet hus, der svin hållas
instängda. Der ser ul som ell s-, är i högsta
grad osnyggt. — 2) (fig. fam.) Högst orent, osnjggl
hus eller rum.
SVINKA, svinngka, v. n. 4. (fam.) Uppföra
sig opålitligi, söka undflygler. — Svinkande,
n. 4.
SVLNKARE, svi’nngkare, m. 5. (fam.) En, som
svinkar.
SVINKNYLER. m.3. pl. Örten Stachys paluslris.
SVIN KOPPOR, f. 4. pl. Se Valtenkoppor.
SVINKORF, m. 2. pl. — korfvar. Korf af
hackadt svinkölt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
