Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Svinkärende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVt SVÄ 498
SVINKÄRENDE. svfnngk–––––-, n. 4. (fam.)
Föregifvet ärende, för att få aflägsna sig.
SVINMAGE, m. 2. pl. — magar. 4) Mage
på svin. — 2) (skämtv.) Gammalt skollcxikon.
SVINMAT. m. sing. i) Föda för svin. — 2)
(fig. fam.) Orenlig, illa lagad mat.
SVINMOLLA, f. sing. örten Chcnopodium
viride; äfv. Örten Atriplex palula.
SVINNA, v. n. (gam.) i) Se Försvinna. —
2) (lekn.) Krympa.
SVINPELS, m. 2. (fam.) Se Lymmel.
SVINPÖL, m. 2. Pöl, hvari svin gerna
vältra sig.
SVINROT, f. 3. pl. — ruller, örten Rumex
crispus; äfv. örten Scorzonera humilis.
SVINRYGG, m. 2. 4) Rygg på svin; äfv.
ryggstycke af slagtadt svin. — 2) Kägelkast, då
de tre midlkäglorna mod kungen träffas. — 3)
Vigg- eller kilformig uppställning af en
slagordning, hos de gamle. — 4) Rygg på ytan af en
bösspipa.
SVINSTEN, m 2. Stcngytlring i gallblåsan
på Piggsvinet, fordom myckel värderad.
SVINSTIA, f. 4. Se Slia.
SVINSV1NGEL, m. sing. Örten Fesluca fluilans.
SVINSYLTA, f. 4. Sylta af svin.
SVINTAND, f. 3. pl. - tänder. 4) Tand på
eller af svin. — 2) Krokig utskjutande tand.
SVINTISTEL, m. 2. pl. — tistlar. Se Mjölktistel.
SVINVALL, m. 2. Betesmark för svin.
SVIRRA, v. n. 4. (fam.; t. schwirren) Se
Ruckla — Svirrande, n. 4.
SVIRRARE. m. 5. (fam.) Se Rucklare.
SVISKON. svi’sskånn. n. 5. (t. Zwelschge) Den
bekanta frukten af en art Plommonträd.
SVISSARE, m. 5. Fordom bruklig kort värja.
SVIT. m. 3. (fr. Suite, af lat. Sequi, följa) 4)
Följe, medfölje. — 2j Följd, rad. — 3) Påföljd, följd.
SVORDOM, m. 2. 4) Oloflig ed, d. v. s.
för-pligtelsp, som i oträngdt mål sker vid Guds namn,
eller sådan som af lältsinnighet och en lastbar
vana sker med åberopande af djefvulcn, onda
andar, o. s. v. — 2i Utrop, hvarigenom man
önskar en person något ondt, genom t illskyndelse af
djefvulen, onda andar, o. s. v. Eder och s-ar.
S-ar och förbannelser.
SVULLEN, a. 2. neulr. — el. Svullnad. Tia
s-llna ben.
SVULLNA, v. n. 4. Säges om en kroppsdel,
då den till följe af någon sjukdomsorsak sväller
upp. Armen s de på honom. Har äfv. person
till subjekt, l. ex.: Han s-de i ansiglel. S.igén,
tilltäppas genom svullnad. S. upp, d. s. s. svullna.
— Svullnande, n. 4.
SVULLNAD, m. 3. En kroppsdels uppsvällda
tillstånd till följe pf sjukdomsorsak. S. i armen.
S-en är ur armen.
SVULST, svüllst, m. 3. 4) Mindre svullnad.
— 2) (fig.) Högtrafvandc stil.
SVULSTIG, svüllstigg. a. 2. Se
Högtraf-vande. S. stil. — Syn. Se Svassande. —
Svul-stigl. adv.
SVULSTIGHET, f. 3. Felet att vara svulslig.
SVULTEN, se Svälla.
SVUREN, sc Svära.
SVÅGER, m. 2. pl. svågrar. Den. som är
gift med systern till en viss ifrågavarande person.
Han är min s. Vi äro svågrar.
SVÅGERLAG, n. S. ell. SVÅGERSKAP, n. 5.
Slägtskapsförhållandet emellan svågrar eller
svägerskor. Vara i s. med någon,
SVÅL, m. 2. (i äldre språket Svard) i) Tjock,
hårig hud på menniskor och djur. Deraf
Huf-vudsvål, Fläsksvål. — 2) Se Grässvål.
SVÅLIG, a. 2. Som liknar svål.
SVÅLON, n. 6. Se Odon.
SVÅNG. a. 2. (pop.) Hungrig.
SVÅNGREM. f. 2. pl. — remmar. Läderrem,
som sjömän och arbetsfolk nyttja tilldragen om
lifvet, i stället för hängslen.
SVÅR, a. 2. 4) Ej lätt. S-l arbete, företag.
S. all få tala med, all förnöja. S. all tämja.
S-l läge. S. ställning. Del s-asle. det värsta.
Ha s-l för all gå, endast med möda kunna gå.
Han har s-l för att läsa. Jag har s-l vid all
tro det, jag kan. vill icke tro det. S-l efter,
s-l om, se Ondl efter, om. — Syn. Kinkig,
Benig, Brydsam, Qvislig. — 2) Besvärlig, mödosam,
plågsam, häftig, sträng. S. väg. S. backe, S.
värk. S. sjukdom. S. barnsäng. S. köld. S-l
väder. S-l straff. S. förföljelse. S. sjö, hög
sjö. S. lid. dyr tid eller då det är ondl om
för-tjenst. — Syn. Bister, Bitter, Het, Grym,
För-tviflad. — 3) Stor, grof. S-l brotl. S.
förbrytelse. S. synd. Ge ell skepp en s. reparation,
ombygga del. — 4) Tung. S-a kanoner. S. läst,
se Läst. S. vigt, se Vigt.
SVÅRA, adv. (gam.) Högeligen. S. rik.
SVÅRAGAD, a. 2. Se Hårdagad.
SVÅR ANKAR, n. 3. (sjöt.) Benämning på de
tyngre ankarne till skilnad ifrån Varpankarne.
SVÅRBRUKAD, a. 2. Svår alt bruka, odla.
S. jord.
SVÅRHET, f. 3. Egenskapen att vara svår
(i alla bem.).
SVÅRIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att vara
svår (bem. 4). Arbetets s. består deruli, att...
— Syn. Benighet, Kinkighet, Brydsamhel. —
2) Något svårt; besvärlighet, möda, bekymmer.
Hafva all genomgå många s-er. Del har sina
s-er, möter hinder. Del har ingen s., är en
lätt sak. Hafva s. all, hafva svårt för att. Med
s., rned möda. Med s. hämta anden. — 3)
Invändning, betänklighet. Göra onödiga s-er. Han
gör s. vid allt, har alltid någon betänklighet att
framdraga. Han gör ingen s. dervid, finner del
lätt; äfv. medgifver det utan invändning.
SVÅRLIGA, adv. (gam.) Se Svåra. Jag
bekänner. all jag s. syndat hafver.
SVÅRLIGEN, adv. Med svårighet, icke lätt.
Del kan jag s. tro. Del kan s så förhålla sig.
SVÅRLÖST, a. 4. Svår alt lösa. S. uppgifl.
S. problem.
SVÅRMOD, n. sing. Tung, dyster, nedslagen
sinnesstämning. — Syn. Svårmodighct,
Tungsinthet. Vemod.
SVÅR MODIG, a. 2. Tung, dyster, nedslagen
till sinnes. — Syn. Tungsint, Vemodig, Sorgsen,
Dyster. Melankolisk, Nedslagen, Modstulen.
SVÅRMODIGHET. f. 3. Se Svårmod.
SVÅR MODIGT, adv. Med svårmod.
SVÅRSMÄLT, a. 4. Se Hårdsmält.
-Svår-smällhel, f. 3.
SVÅRT, adv. 4) Med svårighet. Det går s.
— 2) Häftigt, strängt. S. ansatt. — 3) Tungt.
S. lastad.
SVÄFHUMLA, f. 4. En tvåvingad insekt, lik
cn Humla, och som surrande sväfvar öfver
blommor, under det den utsuger deras honungssaft.
Bombylius major. ’
SVÄFVA, v. n. 4. 4) Säges om fåglar, då de
flyga helt långsamt med lätta vingslag eller
hvi-lande på vingarna; äfv. om roffåglar, som, lurande
på rof, uppehålla sig på en punkt i luften. Brukas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
