Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - U - Urborra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URB
URN
627
URBORRA, v. a. 1. Genom borrning utbringa
något ur en sak.
UR BOETT, ürboä’ll, m. 3. Se Boel t.
URBOTA, a. oböjl. 4) Säges om sådana
brottmål, som ej med penningar få försonas. — 2) (fig.
fam.) Ohjelplig, oefterrättlig.
URDRAGA, v. a. 3. (böjes som Draga) 4)
Draga utur. — 2) (fam.) Se Utdraga, bem. 4. —
U td r a g ning, f. 2.
URDRICKA, v. a. 3. (böjes som Dricka)
Dricka ut hela innehållet af elt kärl. — Oflare
säges Dricka ur.
URFICKA, f. 4. Särskilt ficka för fickur.
URFJÄDER, m. 2. pl. — [jddrar. En lång,
högst elastisk, spiralforinigl sarnmanlindad
stålfjäder, hvarmedelst verket i ett fickur hålles i
gång.
URFJÄLL, n. B. (kameral.) Ägolott, som
genom gammal häfd äges af ett hemman inom dess
egen bvs rågång, enskilt och utom dess byamål.
URFODER, n. B. eller
UR FODRAL, örfodrål, n. 3. o. S. Fodral,
hvari fickur sättas, då man ej bär dem på sig.
URGAMMAL, a. 2. Som leder sin
upprinnelse från de äldsta tider; af ganska hög ålder.
En u. sed. — Syn. Uråldrig.
URGLAS, n. B. Glas, insatt i boetlen till ett
fickur, för alt beläcka och skydda visaretaflan.
URGNUGGA, v. a. 4. Genom gnuggning
af-söndra något ifrån en sak. — Äfv. Gnugga ur.
URGRÖPA, v. a. 2. Se Urhålka.
URHAKA, v. a. 4. Taga något af en hake.
— Äfv. Haka ur.
URHAKE, m. 2. pl. — hakar. 4) Sc
Ur-hängare. — 2) Hake af guld eller silfver,
hvar-vid fruntimmersur bäras hängda.
URHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar.
Hammare i elt slagur.
URHÅLKA, v. a. 4. Borttaga mer eller
mindre från det inre af ett föremål, så alt det blir
fördjupadt. U. en trädstam. — Urhålkande,
n. 4.
URHÅLKNING, f. 2. 4) Urhålkande. — 2)
Urhålkad fördjupning, hålighet.
URHÄNGARE, m. B. Hake att hänga
fickur på.
URIN, - fn, m. sing. (lat. Urina) Den vätska,
som genom urinröret afsöndras ur kroppen,
bestående vanligen af slem, urinsyra, mjölksyra
jemte åtskilliga andra syror, urinämnc samt vissa
obestämda djuriska ämnen. — U r i
n-akti g.
URINBLÅSA. uri’nblå’sa, f. 4. (anat.) En i
bäckenets främre del, under blygsclhenen, belägen
blåsa, i hvilken urinen samlar sig ifrån njurarna,
och hvarifrån den sedan genom urinröret
uttömmes.
URINDRIFVANDE, a. 4. (med.) Som drifver
urin. U. medel.
URINERA, v. n. 4. Låta sitt vatten.
URIN FISTEL, m. 2. pl. — fistlar, (med.)
Fistel, som har sitt säte i grannskapet af
urinvägarna och orsakas af hämmad urinafgång, m. m.
URINFÖDING, ür-innfö’ding, m. 2. U-ar
kallas de folk, som anses hafva ända från början
bott i elt land, ulan att vara dil inflyttade.
UR1NGLAS, urfnglås, n. B. Eli slags
glaskärl, som begagnas af sjuka, då dc vilja låta
sill vatten och ej förmå att sliga upp.
URINGÅNG, m. 2. (anal.) U-arne kallas tvenne
gångar eller kanaler, genom hvilka urinen
ut-gjutes ifrån njurarna i urinblåsan.
URINRÖR, n. 5. (anal.) Del rör, hvarigenom
urinen utlömmes ifrån urinblåsan ur kroppen.
URINSTEN, m. 2. Sfengyttring, som anträffas
i urin.
URINSTÄMMA, f. 4. Svårighet alt låta sitl
vatten. — Syn. Stranguri.
URINSYSTEM. urfnsyslFm. n. 3. o. B. (anat.)
Samleliga kärl, som tjcna lill urinens afsöndrandc
och uttömning.
URINSYRA, f. sing. (kem.) En egen syra,soni
innehålles i menniskans och de köttätande djurens
urin.
URINÄMNE. n. 4. (kem.) Den af urinens
beståndsdelar, hvaraf den erhåller sin egentliga
karakter.
URKALKSTEN, m. sing. Kalksten, som
finnes i urberg.
UR K ED. iirljéd, f. 3. ell.
URKEDJA, f. 4. Kedja af guld, silfver eller
stål, vidhängd elt ur. att dermedelst uppbära det
kring halsen eller lättare uppdraga det ur
urfickan.
URKLIPPA, v. a. 2. Ulklippa något ur elt
föremål. — Äfv. Klippa ur.
URKLISTRING, f. 2. Operation, hvarigenom,
medelst blötning. sköljning och valkning i vatten,
främmande ämnen bortskaffas ifrån väf, som skall
blekas.
URKNACKA, v. a. 4. Genom knackning
utbringa, afsöndra ur. — Äfv. Knacka ur.
URKOKA, v. a. 4. o. 2. Sc Afkoka. —
Urkokning, f. 2.
URKRAFT, f. 3. Ursprunglig kraft, af
hvilken alla verkande krafter bero.
URKRAMA, v. a. 4. Genom kramning
afsöndra. — Äfv. Krama ur.
URKUND, m. 3. 4) Skrifvel vittnesbörd till
bekräftelse af en saks eller handlings
sannfärdighet — 2) Skrift öfver hvilket ämne som helst,
hvilken är den äldsta och derjcmte den
pålitligaste.
URKÄLAD, a. 2. Befriad ifrån kälc.
URLADDA, v. a. 4. 4) Uttaga laddningen ur.
U. en bössa. — 2) (fys.) Lösgöra elektrisk
laddning utur cn kropp, U. en vollaisk stapel. —
Urladdning, f. 2.
URLADDÄRE, m. B. (fys.) Ett med glasskafl
och kulor på ändarna försedt instrument af
metalltråd. hvarmed en laddllaskas yltre och inre
beläggning förenas, så att urladdning följer.
URLAKA, v. a. 4. (kem.) Genom
öfvcrgjut-ning med vatten ur en deruti olöslig kropp
utdraga saltaktiga delar. — Ur la kn in g, f. 2.
URLASTA, v. a. 4. Ulbringa lasten ur (ell
fartyg, o. s. v.). — Äfv. Lasta ur. —
Urlaslande, n. 4. o. Urlastning, f. 2.
UR LUTA, v. a. 4. Se Urlaka. —
Urlul-n i n g, f. 2.
URMAKARE, m. B. En, hvars yrke är att
förfärdiga och laga ur.
URMAKERI, n. 3. Urmakares yrke, konst.
URMINNES, ürmfnnäss, a. oböjl. Säges om
det, som är så gammalt, alt ingen kan minnas
det, eller som går längre tillbaka i tiden än
alla historiska urkunder. Från u. lider, från allra
äldsta lid. U. häfd, sc Bäfd.
URMODIG, a. 2. Se Gammalmodig.
URNA. f. 4. (lat.) 4) Krukformigl kärl, som
af dc Gamle begagnades till bvarjehanda behof,
isynnerhet till förvarande af de dödes aska. —
2) Benämning på de kärl, hvarutur nymfer och
flodgudar föreställdes utgjuta strömmar af vallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
