Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vackerhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAC
VAG
65i
väl de sämjas, — 5) Säges äfven, i andlig
mening, om tankens foster, om snillets, konstens
alster o. s. v., då de göra ett behagligt intryck
på skönhetssinnet eller på ett skönt sätt uttrycka
något sedligt begrepp. En v, tanke. V.
grundsats. V-kra ord, uttryck. Eli v-l lat. V-kra
verser. Ell v-l poem. En v. bok. En v.
la-lang. De v-kra konsterna, se Skön konst
(under Konst). — 6) Ädel, upphöjd. En v. själ.
V. kar akter. En v. handling. Del är v-l all
förlåta sina fiender. — 7) Artig. Han sade
henne myckel v-kra saker. — 8) (fam.)
Passande, anständig, beskedlig. Del är icke v-l all
göra så der. — 9) Säges om växande säd och
vissa köksväxler, då deras utseende lofvar god
skörd. V. säd. Eli v-l gärde. Säden slår v.
Kålen slår v. Rofvorna slå v-kra. — 40)
Mycken, stor, ansenlig. V. inkomst, utgift,
förmögenhet. V. summa. V-kra penningar,
mycket p. En v. tid, lång tid. — 41) (fam.) Säges
ironiskt i motsatt mening till den egentliga. Du
är mig jusl en v. pojke! En v. fågel, se
Fågel. Just en v. vän! V. utväg minsann!
— 12) (fam.) V-kra handen, den högra.
VACKERHET, f. 3. (föga brukl.) Se Skönhet,
Fägring.
VACKERT, adv. 1) På ett vackert sätt,
behagligt. Del lar sig v. ut för ögat. Sjunga,
tala, spela v. Denne författare skrifver
myckel v. — 2) (fam.) Mycket, dugtigt, ansenligt.
Förljena v. Det är v. nog, all han hunnit så
långt, mycket nog, tillräckligt, att &c. F. så
(lonvigten på så), det är mycket nog, icke litet.
— 3) (fam.) Måttligt. Dricka v. Taga v. för
sig. — 4) (fam.) Sakta; vänligt; beskedligt. Gå
v. Kör v. Tala v. med någon. Fara v. fram.
Fara v. med någon ell. något. Far v. med
hästarna. — B) (fam.) Riktigt, ordentligt. Det
slår allt för v. på papperet, men i
verkligheten är det ej så. — 6) (fam.) Brukas som
höf-lighets-utlryck till ringare personer. Saknar i
denna mening lonvigt. Kom nu v., min flicka
lilla, var god och kom &c. Laga v., all ni
kommer. Säg mig v., huru del förhåller sig,
var god och säg mig, 8ec. — 7) (fam.) Säges
ironiskt, i motsatt mening till: Väl, bra. Jo, ni
har buril er v. ål! Nu är jag v.tilllygad!
— In t. Lagom; sakta. Nå nå, v.! V.! v.!
VACKLA, v. n. 4. (freqvenlaliv af Väga) 4)
a) Gå med osäkra, sviglande steg. V. i sin gäng.
— b) Vara nära att förlora jemnvigten och falla.
Han fick ell hugg, så all han v-de, der han
slod. Han v-de på häslen, men återvann
jemnvigten. — Brukas äfv. om liflösa ting. Stenen
v-de af slölcn. — 2) (fig.) Vara obeslutsam,
vankelmodig, opålitlig. V. i sill beslut.
Bundsför-vandlerne v-de i sin trohel. — Säges äfv. om
sak, och betyder då: Vara opålitlig. Hennes
vänskap v-de. — V-nde, part. pres. Brukas
nästan adjektivt. V. gång. (Fig.) V. beslut, vilja,
föresats. V. trohet. (Gram.) F. ord, som
vacklar i vissa vokalers eller konsonanters
begagnande, mellan två konjugalioncr eller
deklina-tioner.
VACKLANDE, n. 4. 4) Vacklande gång; rö- .
relsen, då person eller sak vacklar. — 2) (fig.)
Obeslulsamhet, vankelmod, opålitlighet.
VACKT, m. fl., se Vakt, &c.
VACUUM, våkuumm, n. (latinskt ord) Se
Tomrum.
VAD, f. pl. vador. I. Den öfre tjocka delen
af benet på en menniska. Ha tjocka v-or. Ha
inga v-or, mycket smala bcn. Falska v-or, se
Lösvad.
VAD, f. 2. IL Sillnot.
VAD, n. B. III. Ställe i ström eller å, der
man kan vada öfver.
VAD, n. 6. IV. 4) Aflal emellan två eller
flera personer, som påstå motsatta saker,
hvarigenom den, som befinnes hafva orätt, förpligtas
alt till den eller dem, som påstått motsatsen, gifva
eller betala något på förhand öfvercnskommet.
Slå ell. hålla v., göra sådant aflal. Slå v.
med någon om en ting. Jag slår v. med dig
om 10 r:dr, all så är. Hålla stora v., om
stora summor. Sälta upp. hålla en summa på
v. Tappa en summa på v. Vinna, lappa ell v.
Det slår jag v. om, jag erbjuder mig att hålla
vad om den saken. (Fig.) Jag vill sälla milt
hufvud i v., alt..., jag är fullkomligt säker om,
alt... — 2) Vädjande från underdomstol till högre
rätt. — Syn. Appell.
VADA, f. 4. En liten och grund sommarnot,
som brukas att draga med efter fisk på lågt
vatten, vår- och sommartid.
VADA, v. n. 4. (egentl. Gå; lat. Vadere) Gå
på grunda ställen i sjö, flod, å. o. s. v. V.
öfver en slröm. (Fam.) V. i smuts, gå ell. åka
i djup smuts. — Vadande, n. 4.
VADARE, m. B. Se Vadfågel.
VADBEN, n. B. Det ena af de tvenne ben,
af hvilka benpipan består, beläget på dess yttre
sida och smalare än det andra (skenbenet).
VADD, m. 3. (t. Watte; fr. Ouale) Större eller
mindre, tunna, flata, med limvatten på ömse sidor
öfverdragna, genom kardning, isynnerhet af
bomull, men äfven af silke och blånor, beredda
stycken, som brukas till klädesfoder, stoppning, m. m.
Förse med v. Fodra, sloppa med v.
VADDA, v. a. 4. (föga brukl.) eller
VADDERA, v. a. 4. Fodra, sloppa med vadd.
VADDERING, f. 2. 4) Fodring, stoppning med
vadd. — 2) Sjelfva den dertill använda vadden.
VADEMECUM, T-mèkumm, s. n. oböjl. (lat.
Vade mecum, gå med mig!) Sak, som man
ständigt bär på sig.
VADFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Vadfåglar
kallas 6:te ordningen af fåglarna, med tre tår
framåt, baktån stundom ingen, eller högre fäst;
benen långa, ofvan knäet nakna.
VADFÖTTER, m. 3. pl. (nat. bist.) Fågelfötter,
på hvilka tårna äro till hälften förenade genom
en simhinna.
VADLAG, n. B. Fiskarelag, som bar en vad
(II) tillsammans.
VADMAL, våddmåll, n. sing. (uttalas i
dagligt tal: vållmarr ell. vållmann) Elt slags groft
ylletyg, som af bondfolk brukas till kläder. —
Ss. V-srock, -ströja. [Valmar, Valman.]
Anm. Vadmal kommer af Vad, kläder, och Mal,
mål, emedan det fordom, då klingande mynt
ej var att tillgå, ofia, på samma sätt som
Spannmål, Ijenade lill varumått i handel.
VADNING, f. 2. Handlingen, då man vadar.
VADPENNINGAR, m. 2. pl. Penningar, som
nedsättas af den, hvilken vädjar till Öfvcrrätt.
VAFFLA, m. fl., se Våflla, Sec.
VAGABOND, vagabannd, m. 3. (lat.
Vaga-bundus) Lösdrifvare, landstrykare.
VAGEL, våg’l, m. 2. pl. vaglar. 4) I
hönshus uppsatt stång för hönsen att sälta sig på, —
2) Liten inflammerad svulst vid kanten af
ögonlocket.
VAGGA, v. n. 4. (freqvenlativ af Våga) Hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
