Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vågform ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698 VÄG
dcn, som äro anbragta på större vågar i st. f.
vågskålar, för alt derpå väga varor af större
omfång.
VÅGFORM, m. 3. Form af en vatten våg. 1 v.
VÄGFORMIG, a. 2. Se Vågig.
VÄGFÖRA, v. a. 2. Föra till allmän våg, för
alt der vägas. V-a e/fekler.
VÅGHALS. m. 2. (fam.) Öfverdådig menniska,
som ulan nödtvång utsätter sig för Ögonskenlig
fara.
VÅGHUS, n. 5. Offentligt ställe, der
allmänheten betjcnas med vägning af allahanda slags
varor och effekter.
VÅGHÅL, n. 6. (skepp.) Hål i boltenstockarna
å ömse sidor om kölen, genom hvilka vattnet
rinner till pumparna.
VÅGIG, a. 2. Som går i vågor; som
framställer figurer, liknande vågor. V. rörelse. V.
tinie. V-a ränder. (Bot.) V-l blad, hvars brädd
är bugligt böjd upp och ned, så all den synes
liksom gå i vågor.
VÄGIGHET, f. 3. Egenskapen all vara vågig;
vågig yta.
VÅGIGT, adv. I vagor, i vagform.
VÄGKLOFVE, m. 2. pl. — klofvar. Klofve
upptill på en våg. hvaruti vågens tunga rörer sig.
VÅGKONST, f. 3. Konsten alt väga allahanda
slags kroppar.
VÅGLIK, a. 2. Se Vågformig.
VÅG LOD, n. 5. Se Vigtlod.
VÅGMAKARE, m. 5. En, som förfärdigar
vågbalanser.
VÅGMÄSTARE, m. 3. Edsvuren person, som
vid elt våghus förrättar vägningen och ansvarar
för dess riklighet.
VÄGNING, f. 2. Vågig rörelse.
VÅGORDNING, f. 2. Fastställd ordningsstadga,
som vid allmänna vågar till efterrättelse länder.
VÅGPENNINGAR, m. 2. pl. Afgift för
vägning af vågfördt gods.
VÅGPLAN, n. 3. Horisontell plan.
VÅGRING, m. 2. Ring på cn vågbalans.
VÅGRÄT, a. 2. neutr. — rätt. Horisontel. —
Vågrätt, adv.
VÅGRÖRELSE, f. 3. (fys.) Vågformig rörelse.
VÅGSAM, a. 2. 1) (om person) Fallen för att
våga, alt äfvenlyra. — 2) (om sak) Som röjer
mycken djerfhet och blottställer för fara. En v.
handling. V-l steg. — Syn. (för begge bem.)
Djerf. Dristig, öfverdådig.
VÅGSAMHET, f. 3. Egenskapen atl vara
våg-sam. — Syn. Djerfhel. Drislighet, öfverdådighet.
VÅGSAMT, adv. På elt vågsamt sätt, med
djerfhet. — Syn. Djerft, Dristigt, öfverdådigt.
VÅGSEDEL, m. 2. pl. — sedlar. Se
Våg-allesl.
VÅGSKRIFVARE, m. S. Skrifvare vid en
allmän våg. t. ex. i Jernvågen.
VÅGSKÅL, f. 2. V-ar äro tvenne skålar,
vanligen af messing, koppar eller jcrnhleck, hängda
en vid hvardera ändan af en vågbalans, för att i
dem verkställa vägningen, då i den ena lägges
det föremål, som skall vägas, och i dcn andra
vigterna. — Kallas äfven Vigtskål.
VÅGSPEL, n. 5. 1) Sådant slags spel,
hvar-vid vinst eller förlust helt och hållet beror på
lyckan. — 2) (fam.) Se Vågstycke.
VÅGSTIFT, n. 5. Stiftet eller lungan på
en våg.
VÄGSTYCKE, n. 4. (fam.) Vågsam handling,
vågsamt företag.
VÅGSTÅNG, f. 3. pl. — slänger, i) Se Våg-
VÄL
balk. — 2) Se Balanserslång. — 3) (nat. hist.)
Vågstänger kallas tvenne rörliga delar, liknande
trumpinnar, hvilka på Tvåvingade inseklcr finnas
i st. f. det bakre vingparet.
VÅGSTÄLLNING, f. 2. Ställning, hvari cn
större våg är upphängd.
VÅGTUNGA, f. 4. Se Vågslifl.
VÅGVIS, adv. I vågor. Gå v.
VÅLA SIG, se Vårda sig.
VÅLD, n. 5. (af gamla verbet Valda, förmå;
råda) 4) Makt; välde, förmåga. Hafva någon
i sill v. Vara, komma i ens v. Få någon i
sill v. Lcmna någon i ens v. Gifva sig i
ens v. (Föråldradt, om qvinnor) Gifva sig i
mans v., gifta sig. Slå under ens v., vara en
underdånig, undergifven; bero af någon. Delstår
icke i milt v., jag förmår det ej. Hafva något
i sill v., förmå, l. ex.: Jag har i milt v. all
afsdlta honom. (Fam.) Ge sig hin i v. på, ge
sig fan på — 2) Kraft, som gör sig gällande
genom sin öfverlägsenhel; tvång; lagstridigutöfning
af makt. Bruka, begå, ulöfva v. emol någon.
Taga med v. Tvinga någon med v. Eli v.
emol personliga friheten. Vika för v-et. Göra
v. på någon, ulöfva våld emot någon. Göra v.
på sig, tvinga sig. Slyra v., hindra, förekomma,
afvända våld. Styra v. med v., med våld hämma
våld. V. går för rätt, våldet förmår mer än
lagarne. (Fig.) Tidens v., lidens åverkan. — Syn.
Förgripelsc.
VÅLDFÖRA, v. a. 2. i) Göra våld på,
ulöfva våld emot. V. någon. — 2) Genom våld
öfverträda, kränka. F. lagarna, ens rättigheter.
— V. sig, v. r. V. sig på, se Våldföra, bem. 4.
— Våld förande, n. 4.
VÅLDGÄSTA, v. a. 4. Alt på resa med våld
tvinga någon att gifva herberge och erforderliga
lifsmcdel. V. någon. — Våldgästning, f. 2.
VÅLDKRÄKTA, v. a. 4. Mod våld inkräkta,
bemäktiga sig. — Syn. üsurpera.
VÅLDKRÄKTARE, m. 5. Den, som Öfvar
våldkräktning. — Syn. Usurpatör.
VÅLDKRÄKTNING, f. 2. Inkräklning med
våld. — Syn. Usurpation.
VÄLDRÄNNA, v. n. 2. (obrukl.) Skena. — Vå l
d-ränning, f. 2.
VÅLDSAM, a. 2. 4) Fallen för att bruka våld.
• En v. man. V. karakter. V-l lynne. — 2) Som
sker med, åtföljes af våld. V-ma åtgärder. —
3) Häfiig, ganska stark, yllerst svår. V.
ansträngning. Elt v-t anfall af gikt. V. storm.
V-l regn.
VÅLDSAMHET, f. 3. 4) Egenskapen alt vara
våldsam: a) Våldsamt sinne. — b) Våldsam
beskaffenhet. V-en af denna åtgärd. — c)
Häftighet. Stormens v. Passionernas v. — 2)
Handling af våld. Begå, fönöfva v-er. — Syn. Våld.
Våldsgcrning. Våldsverkan.
VÅLDSAMT, adv. 4) På ett våldsamt sätt,
med våld. Förfara v. — 2) Häftigt. F.
anstränga sig. Stormen rasade v.
VÅLDSGERNING. f. 2. Handling af våld.
VÅLDSRÄTT, m. sing. Våldets eller den
stnr-kares rätt.
VÅLDSVERKAN, f. sing. indef. Utöfning af
våld; brott emot dcn allmänna säkerheten. Se äfv.
Åverkan.
VÅLDSVERKARE, m. 5. Den, som ulöfvar
våld, begår brott emot dcn allmänna säkerheten.
VÅLDTAGA, v. a. 3. (böjes som Taga) Med
våld kränka. — Våldtagande, n. 4. o.
Våldlagning, f. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
