Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid haft sin glädje åt att göra eller höra »ordlekar» av varjehanda
slag. Hos de litterärt bildade klasserna har däremot
ordleken allt efter växlande moderiktning än varit högt
värderad och flitigt odlad, än ringaktad och endast
tillfälligtvis – liksom i misshugg och med ursäkt – fått dyka upp.
Ingen tid, intet folk, ja ej ens någon enda fullt normalt utrustad
person har väl varit helt och hållet oberörd av ordleken,
så djupt är denna rotad i vår natur. Liksom andra
yttringar av mänskligt själsliv förtjänar därför också ordleken
att studeras och undersökas från olika synpunkter.
Och åtskilliga sådana undersökningar ha verkligen företagits,
i synnerhet av tyska ästetiker och litteraturhistoriker.
Så har Eduard Eckardt nyligen (i Germanisch-Romanische
Monatschrift 1909) offentliggjort en uppsats »Ueber
Wortspiele», som i huvudsak grundar sig på Leopold
Wurths »Die Wortspiele bei Shakespeare» 1895.
För egen del har jag bara på några lediga stunder kunnat
syssla med det vidlyftiga och delvis ganska svårbehandlade
ämnet. Men även de få och små iakttagelser, jag har
gjort, när jag huvudsakligen ur språkliga synpunkter jämfört
ett antal ordlekar, skola kanske visa sig intressera allmänheten,
då det är fråga om en allmänt mänsklig egenhet, och då någon
studie av detta slag väl knappast blivit offentliggjord på svenska.
Annars är det en ledsam hake, som lätt nog kan skrämma
en ifrån att skriva om »vitsar». Exemplen bli ju för
mången läsare huvudsaken i en sådan uppsats, reflexionerna och
systematiseringen endast bisaker. Men exemplen måste till
stor del redan vara gamla bekanta för läsaren. Och man
vet ju, att en »gammal» kvickhet inte längre tyckes vara rolig.
Det är det nya och överraskande, som ger ordleken dess största behag.
Men måhända skall också den läsare, som bryr sig
mindre om mina försök till indelningar och sammanställningar
än om de enskilda »roligheterna», här och där råka på
någon vits, som är ny för honom, och kanske ännu oftare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
