Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episka lagar i folkdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äkta folkdiktning är först och främst lätt överskådlig,
i motsats till de mångfaldiga och invecklade förhållanden, som
råda i det verkliga livet och i mera konstmässig diktning.
Blott få personer uppträda, få äro också de krafter, som bestämma
utgången, och om flera krafter skola verka, visa de
sig efter varandra, icke samtidigt.
Mer än två handlande personer förekomma icke gärna
samtidigt på scenen. Finns det någon gång en tredje, är han
i regeln stum och passiv åskådare. Så t. ex. i sagan (och dikterna)
om Sigurd Fåvnesbane: vi ha en lång serie av handlingar,
men i var och en stå endast två personer i förgrunden,
skifta ord, äro verksamma och samla hela intresset på sig.
En övernaturlig hjälpare (Oden) visar sig icke i det avgörande
ögonblicket, utan förut. När situationen fordrar många
personers framträdande, fördelas de på tiden, så att alltid en
står mot en.
Därnäst anmärkes den starka »schematiseringen», d. v. s.
sagan ger endast de för handlingen nödvändiga dragen. Likartade
personer eller händelser göras med flit så lika som
möjligt. När de två äldre bröderna förgäves pröva lyckan,
begå de samma fel; när »pojken» tre gånger narrar jätten,
är mycket i framställningen ordagrant lika. Sagans poetiska
värde beror i väsentlig grad därpå, att där finnas sådana enkla
drag i handlingen, som klart angiva hela situationer.
Vidare älskar folkdiktningen den plastiska bilden; de
handlande personerna skola stå klara och bestämt åtskilda
mot varandra. Därför sammnanföras gärna motsatser (en
människa och ett vidunder, jätte och pojke o. s. v.), deras karaktärer
få skarp belysning, och situationen ger hellre något
varande än något hastigt övergående.
Sagan inför icke gärna andra motiv än sådana, som få
inverkan på handlingen; ju större betydelse ett motiv har för
utgången, dess kraftigare framhålles det. Detta är sagans
»logik»; den håller strängt på sambandet mellan orsak och
verkan. Men det är icke den nya tidens världsåskådning,
som bestämmer kausaliteten, det är en längesedan förgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
