Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episka lagar i folkdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tids uppfattning, för vilken det övernaturliga var möjligt och
verkligt.
Handlingen koncentreras kring en enda tilldragelse, men
utelämnar det, som icke får inflytande på den. Handlingens
enhet och berättelsens logik äro genomgående drag hos europeisk
folkdiktning, beteckna folkdiktningens högsta utvecklingsstadium
och framträda mindre utpräglade hos lägre stående
folk. Vi böra märka, att dessa egenskaper äro av stor
vikt för muntligt bevarande genom tiderna – de ge minnet
fasta hållpunkter. Avvikelser från dessa »lagar» bero vanligen
på förvanskningar, sammanblandningar och andra fel
av individuella berättare.
Enheten kan vara av yttre slag, så att berättelsen blott
innehåller en enda huvudhändelse; alla fakta, som anföras,
draga med sig följder, som åhöraren genast kan ana. Men
enheten kan också vara inre, mera ideell, då berättelsen visserligen
delar sig i huvudhandlingar, men dessa stå i nära sammanhang
med huvudpersonens karaktär och berättelsens
grundtanke. Berättelsen kan t. o. m. handla om en följd av
generationer, som sammanhållas av utpräglade släktdrag eller
ett alltjämt fortfarande öde (t. ex. en förbannelses verkningar).
Handlingen rör sig oavbrutet fram till närmaste punkt
– den närmaste i tids- och följd-förhållandet. Berättelsen
avbryter icke tids- och orsakskedjan för att meddela, vad
som hänt tidigare, och byter heller icke skådeplats, om ej själva
handlingen framtvingar sådant ombyte. Måste något
som hänt tidigare eller på annan plats, komma fram på en
viss punkt, så berättas det av någon bland de handlande personerna.
Avvikelserna från tidens och rummets enhet angiva
yngre tiders smak och mera medveten konst.
Sagan fordrar en enda huvudperson och vill ej gärna
upptaga annat än det, som bestämt rör honom, hans karaktär
(såsom sagan vill framställa den), hans öde o. s. v. Dock kan
det också finnas en andra huvudperson, d. v. s. en, som närmar
sig den första i åhörarens intresse. Äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
