Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rytmen och fantasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
objektiv skillnad verkligen förekommer, vi i allmänhet tycka
denna vara något större, än den faktiskt är.
För att övertyga oss därom, att vi hava en naturlig drift
till rytmisering av successiva ljudförnimmelser, behöva vi för
övrigt icke utvälja en klocka, som är absolut fri från felet
att »halta». Man har nämligen gjort direkta försök med
särskilda apparater (s. k. metronomer), som frambragt en serie
av absolut lika ljud med absolut lika intervaller; man har
därvid konstant funnit, att om blott intervallerna icke äro för
stora (icke över 2 sekunder) och icke heller för små (icke
under en viss bråkdel av en sekund), så inlägger lyssnaren
ofrivilligt en rytm, eller med andra ord: han indelar ljudserien i
sinsemellan likartade grupper, och inom varje grupp
tillägger han ljuden en olika grad av styrka (betoning).
Denna rytmisering försiggår ofrivilligt och kan anses
vara ett slags självbedrägeri av vårt hörselsinne. Ty av
intervaller, som objektivt äro lika långa, uppfatta vi några som
kortare och andra som längre, av ljud, som faktiskt äro lika
starka, uppfatta vi några som starkare, andra som svagare.
Vad som växlar, är i själva verket graden av vår egen
uppmärksamhet, vår »uppmärksamhetsenergi». Och det är ett
naturligt behov för oss att ordna ljudföreteelserna i grupper,
att rytmisera dem.
Men den enkla rytmiseringen plägar icke vara nog för
vår fantasi; denna strävar att inlägga ord och satser med
bestämd mening i de rytmiserade serierna.
Vad vägguret angår, har jag inga exempel till hands,
ehuru jag tror mig ha hört och läst om åtskilliga; så framt
jag ej misstager mig, har t. ex. Charles Dickens
några dylika. Dessutom vill jag minnas, att jag någon gång hört
berättas, hur en sjuk flicka tyckte sig i dalkarlsklockans
knäppningar uppfatta deltagande ord; var det nu Anna,
flickan hette, så »sade» klockan: »Stack-ars An-na! Stack-ars
An-na!» Exemplet är i och för sig bra, ty det visar, hur
rytmiseringen kan fortsättas: av de små rytmiska enheterna
(takterna) bilda två och två större enheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
