Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rytmen och fantasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligtvis eggat mången sysslolös fantasi att utlyssna – eller
om man så vill: tilldikta – nya tydningar.
Efter denna förberedande betraktelse vilja vi nu taga
en översikt av de märkligaste fallen.
Vattenkvarnens surrande har av ålder hos de germanska
stammarna lockat folkfantasiens försök till förtydligande i
ord. Härtill bidrog kanske i början, såsom Wackernagel
tror, att vattenkvarnen (genom inflytelse från södra Europa)
undanträngde den tidigare handkvarnen, vid vilkens
kringvridande kvinnorna i regeln brukat sjunga: den nymodiga
kvarnen gick av sig själv, utan människohänders hjälp, den
»sjöng» också; men vad sjöng då detta underbara väsen?
Uppfattningen har ganska mycket skiftat med tiden;
kanske sammanhänger detta med ändringar i kvarnens
konstruktion och därigenom ändrade ljud. I den fornnorska
sagan om Didrik av Bern (från mitten av 1200-talet) berättas
om kämpen Heme, som efter en hård dust flydde för två
övermäktiga fiender, far och son. Under flykten tog Hemes
ypperliga häst ett språng tvärs över en å; men i ån var ett
kvarnverk i gång. Heme såg ej kvarnen, men hörde hjulens
buller och trodde sig däri igenkänna rösten av den äldre av
fienderna; han tyckte sig höra den gamle ropa till sin son:
»Slag, slag! ok drep, drep!» (D. v. s. ungefär: »Hugg,
hugg! och dräp, dräp !») Det är väl sannolikt, att den norska
sagan i denna episod, liksom i det mesta övriga av sitt
innehåll, återgiver en tysk berättelse.
Från Tyskland har man en något yngre uttydning av
kvarnbullret (meddelad av Hugo von Trimberg
omkring år 1300): en fattig mans kvarn, som hade knappt med
vatten, jämrade sig och gnällde:
»Hilf herre got! hilf herre got!
Dir ist aleine bekant mîn nôt!»
men i en stor by, där vattentillflödet var rikligt, slamrade
kvarnhjulen övermodigt:
»Hilf oder lâz, hilf oder lâz! (lâz = låt bli!)
Diu erd sê trocken oder nâz,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
