Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rytmen och fantasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvandla det till en mänsklig röst, ty det har ingen likhet
med de ljud, som komma från kött och blod, från glada eller
medlidsamma hjärtan. Nej, det låter som ett tjut från
avgrundens fördömda andar, eller kanske snarare som
budskap från ett hårt öde, det oblidkeliga anangkä, som är
absolut okänsligt för människors lidanden. Måste icke dylika
oharmoniska signaler med sitt kalla, omänskliga ljud göra sitt
till ej blott att stänga den fantasiens ventil, som sinnet så
väl behöver ha öppen för att behålla sin jämvikt, utan direkt
verka till att stämma lynnet missbelåtet och bittert. Här
finna vi alltså ett frö till socialt missnöje. Man kan tycka,
att det är ringa och oväsentligt, men sådana skenbara
obetydligheter spela dock i människolifvet en större roll, än man i
allmänhet vill tro. Med det moderna maskinarbetet följa
för övrigt andra och mycket betydelsefullare störande
inflytelser på människans för det rytmiska avgjort
organiserade sinnen. Men dessa inflytelser måste behandlas i ett
annat sammanhang, såsom tillhörande den viktiga frågan om
arbetsrytmen och dennas relationer ej blott till fantasien utan
även till människans fysiska och psykiska välbefinnande i
allmänhet.
Denna gång hålla vi oss till de utifrån kommande
ljudseriernas förbindelser med människans skapande fantasi.
Och det återstår oss att fästa vår uppmärksamhet vid ännu ett
slags signaler, nämligen de militäriska.
Till sin ljudform äro dessa strängt och avsiktligt
rytmiska samt utgöras av verkliga melodier; endast i
trumvirvlarna har man rytmiska serier utan toner. Men vare
sig man för signalens frambringande begagnar munnen till
blåsning eller händerna till slående, så blir verksamheten
mera omedelbart personlig än klockringningen, ja,
den får nästan karaktären av ett talande och närmar sig
t. ex. väktarropet, ehuru den icke begagnar de vanliga
språkljuden. Därför kan man ju vänta, att militärsignalerna
i ännu högre grad än kyrklockor eller matklockor skulle
locka till utfinnandet av »texter»; och mödan blir ju i många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
