Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När bladen falla. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 6 —
varit lyckliga tillsammans, men jag har
ofta, ofta sett, hur mycket yngre ni är
än jag.»
»Ah, de par åren!» afbröt han.
»Ja, de par åren göra mycket, och,
som jag sade er — jag är mycket äldre
än mina år. Jag har lefvat för länge
i ett sjukrum för att någonsin kunna
bli riktigt frisk igen, och ni är så
frisk!»
»Ja, tillräckligt för oss båda», svarade
han. »När vi bara komma att lefva för
hvarandra, skall ni komma att tro på
lifvet igen, — jag vet det.»
Hon skakade på hufvudet.
»Nej, jag är säker på motsatsen. —
Ser ni, det finns så många saker, som
man lär sina barn och talar med dem
om, och de höra på det och tycka, att
de skola tro det, men de tro inte på det.
Det är först erfarenheten, som ger hvarje
människa sin tro. — Jag tviflar på lyckan,
och jag är rädd, jag är skrämd ifrån
att hoppas mycket af lifvet. Jag kan
inte få er att förstå, hvad jag känner, —
ni kan inte känna och tro som jag, —
och jag skulle inte kunna tro med er
frimodighet! — Jag skulle vara en
ständig skugga öfver edra första glada
ungdomsår; — det vill jag inte.»
»Vackra skugga! Vackrare än allt
solsken», sade han sakta.
Han stannade och såg på henne.
Solen föll i fläckar ned öfver hennes
röd-blonda hår, men hela den smärta,
svartklädda gestalten låg i skuggan. Ett par
lösryckta, röda lönnblad, hvirflade sakta
genom den blå luften och föllo ned vid
hennes fötter. Hon stod orörlig som
en staty och såg ned på marken.
»Det är inte möjligt, det är inte
möjligt, att ni, som är så ung och
förtjusande, inte skulle ha er del af kärlekens
lycka!» Han sträckte båda armarna emot
henne, medan han talade. »Ni kan inte
lefva endast för att uppfylla edra plikter
mot alla andra, — se på mig! —
Längtar ni inte efter något för er själf? Nå,
— se j}å mig!»
Hon lyfte ansiktet emot honom, men
det förändrade icke det stilla, inåtvända
uttrycket.
»Ah, de där ögonen! — Hvad är det
för ögon ni har? — Ni gömmer något
bakom de där långa ögonhåren, — något
som ni inte vill säga mig midt i ansiktet.
Hvad är det ni inte vill säga? Ser ni,
jag hade rätt. — Ni slår ned ögonen för
mig.»
Hon hade blifvit svagt röd öfver hela
ansiktet, ögonbrynen drogo sig ihop,
som om de ängsligt sökte råd hos
hvarandra. Musklerna kring munnen darrade,
och hela hennes varelse tycktes i ett
uppror, som när vattnet börjar röra sig
under ytan. Hon grep med sin ena
hand efter den andra, som om hon
gripit efter hjälp och vred dem i
undertryckt smärta.
»Jag kan inte tala», sade hon endast.
»Låt mig vara!»
Men han stod obeveklig och såg på
henne och sade därpå nästan strängt:
»Nej, jag vill, att ni skall tala! — Hvad
är det, käraste?» tillade han mildt och lade
sin hand på hennes arm. »Hvad är det.
ni inte vill säga?»
Hon slog båda händerna för sitt
ansikte och sträckte dem så åter i
hjälplös ångest öfver sitt hufvud.
»Ja, det är — det, som ni sade, att
jag längtar efter något för mig själf, att
jag en gång vill lefva riktigt, för min
egen lyckas skull, — men jag törs inte,
nej, jag törs inte! När man en gång har
begraft sig själf, skall man inte vända
tillbaka till de lefvande igen.»
»Nej, det riktigaste är nog, som de
göra i Indien», sade han bittert. »När
en man dör, bränns hans änka på bål;
då kan man vara säker på att hon inte
kommer tillbaka och gör andra män
olyckliga.»
»Jag vill inte göra någon olycklig!» —
Hon nästan ropade högt. »Det är just
det jag inte vill. Men inte heller mig
själf. Lifvet är en förskräcklig sak, och
jag har inte mod att lefva det om igen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
