Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När bladen falla. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 7
»Ni känner det endast som förskräck-
ligt», började han, »men — —»
»Kärleken är alltid förskräcklig», afbröt
hon honom. »Den tar en hel och hållen,
man lefver och andas och beror af hvarje
liten förändring, när man en gång är i
dess makt. — och nu har jag blifvit fri!
— Låt mig vara fri! Jag har lidit så
mycket.» Hennes stämma lät så
bönfallande, som om han skulle vilja göra henne
något ondt.
»Jag tycker inte det ser ut, som om
denna frihet gör er synnerligt lycklig»,
sade han.
»Kanske inte lycklig — men stilla»,
svarade hon. Hon hade nu blifvit
alldeles lugn igen.
»Ni vet inte, hur jag har lidit», återtog
hon. Hon stod med hopknäppta händer
och såg upp på honom med ett uttryck
som hos ett förgråtet barn. »Hela min
ungdom har varit upptagen af min
kärlek och ali den ångest och smärta den
förde med sig. Jag hade inga andra
känslor inom mig än ett uppmärksamt
spanande, dag och natt, efter min lyckas
fiender, för att alltid vara färdig till
försvar. Jag var alldeles utsörjd och
utpinad redan långt innan han dog, och
då han dog, var jag så trött, — så trött.
Jag tyckte, att jag själf också var död,
men det var nästan en hvila i den
tanken. Allting blef så stilla omkring mig.
— Och så började jag lefva igen, men
det var icke, som om det vore jag själf,
utan min ande, som kommit tillbaka till
världen. Jag såg på allting på ett annat,
nytt sätt, ty förr var min kärlek det
enda jag såg i allt, och nu fanns den ju
ingenstädes mer. — Jag tror nästan, att
jag har börjat förstå allting bättre än
förr, nu, då jag ser därpå för dess egen
skull. Förr var allt annat blott något,
som störde mig.»
»Det är verkligen sant», sade hon och
såg upp på honom, »att jag tycker, att
jag har begraft mig själf. Först var det,
som om det låg en sten vältad öfver
min graf, — men nu tycker jag, att jag
ligger och sofver under rosenbuskar, —
jag själf, — sådan jag var. — Nu är jag
bara min gosses mor, och så en
människa, som måste lära sig lifvet som en
ny läxa. Jag har inte mod att komma
in i lågorna igen. •— Var god emot
mig och låt mig vara i min fred!»
»Och det har ni hjärta att säga mig,
fastän ni älskar mig. Ja, ni älskar mig
— neka det, om ni kan!»
Han böjde hufvudet framåt för att se
henne in i ögonen, men hon vände bort
ansiktet.
»Jag vet det inte, jag vet det inte»,
sade hon hastigt och gjorde en
afvär-jande rörelse med händerna. »Jag vill helst
veta, att ni är långt borta — och är
lycklig.»
»Ja, det är ju alltid en lätt sak att
begära det orimliga. Långt ifrån er —
och lycklig!»
»Ni är så ung», sade hon, — och nu
log hon riktigt. »Ni har hela framtiden
för er, er stora och vackra talang, goda
vänner —»
»Trogna grannar och mera sådant»,
tillade han ironiskt.
»Skola vi inte skiljas som vänner»,
frågade hon och räckte honom handen.
»Vi ha ändå haft det så bra tillsammans».
Han grep hennes hand och tryckte
den så, att det gjorde ondt.
»Ja, så bra», sade han, »att jag bara
kan se er igen på ett villkor, — det
måste bli ett återseende för alltid.»
»Jag kan inte, ■— jag vågar inte», sade
hon sakta. »Jag vill, att ni skall glömma
mig.»
»Ni vill», svarade han upprörd. »Jag
bryr mig inte om hvad ni vill. Jag
glömmer er aldrig.»
»Vi få väl se», svarade hon och smålog
litet. »De lyckliga glömma fort — och de,
som vilja glömmas, de glömmas snart.»
»Är det ert sista ord?» frågade han
åter. »Får jag inte komma tillbaka och
finna er nästa sommar?»
»Det blir inte annorlunda», svarade
hon. »Vissna träd bli inte gröna igen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
