Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Emilie Flygare-Carlén. Några små utkast och minnen. Af Birger Schöldström - Lyrik. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 —
där inte.» Händelsevis kunde jag upplysa,
att Zagrab vore samma stad, som i våra
och tyskarnes läroböcker går under
namnet Agram. Det var helt enkelt en kroatisk
tidning, och den innehöll, såvidt jag af ett
och annat enstaka ord kunde sluta mig till,
en notis om att Emilie Carlén inom kort
skulle fylla 80 år. »Kroaterna!» sade den
gamla och slog ihop händerna; »kroaterna,
bry de sej om mej? Jaja» — tillade hon —
»jag måtte sannerligen ej vara glömd där ute i
världen. Se på det här brefvet, som jag
för ej så många månader sedan fick!» Det
var ett tämligen tjockt konvolut, hvars
frimärken visade, att det tillryggalagt den långa
sträckan öfver haf och land mellan
Kalifornien och Kaptensgatan n:r 5 Stockholm.
Det innehöll en bukett pressade blommor,
tillhörande en annan flora än vårt lands.
Därjämte låg en skrifvelse på engelska, hvari
omtalades, att ett sällskap unga damer och
herrar, hvilka läst en af hennes sjöberättelser,
beslutit att till den snillrika skildrerskan af
Vikens klippkantade kuster sända några
blommor, vuxna vid Stiila hafvets strand,
som en ringa hyllningsgärd.
n
Ett och annat om fru Carléns lutning åt det
mystiska har man förnummit allt som oftast,
både i tal och tryck. Här ofvan har
hän-tydts därpå, vid tal om den gamlas egen
utsago, att hon i sin ålderdom åter brukade
få besök af de små leksystrarna från hennes
barndoms drömrike.
En af hennes egendomligaste visioner,
eller hvad man må kalla det, har hon
omtalat i sina »Minnen af svenskt författarlif»:
»Det var 1833, vid slutet af mitt första änkår.
Jag drömde en höstnatt detta år, att jag
befann mig i ett slags mörkt rum, där en
trappa ledde upp till ett öfre, som syntes
mig så upplyst, att jag kunde se en
dim-gestalt, hvilken liksom varnande ville stänga
mig vägen. Jag borde således ej gå upp
för den trappan, och jag gjorde det icke
heller — i drömmen. Omkring tre veckor
senare vaknade jag vid en storm, som borde
hållit hvarje människa inom fyra väggar,
men jag hade lofvat min bror, häradshöfding
Smith, som satt ting några mil från
Strömstad, att möta honom i ett hus på landet,
där jag aldrig varit. Jag reste, i trots af
vädrets varning. Jag måste ligga kvar på
stället öfver natten, och jag fördes genom
ett mycket dunkelt kök till en trappa, från
hvars höjd ljus lyste. . . Men jag hade så
när segnat ned på stället, ty det mörka
köket, trappan och ljuset däruppifrån, hvilket
helt enkelt härledde sig från den öppna,
dörren till ett stort upplyst rum, påminde
mig helt och hållet min dröm. Emellertid
kunde jag naturligtvis ej annat än stiga upp.
Men då jag lämnades ensam, nödgades jag
sätta mig och se mig om — visst icke utan,
hjärtklappning. Jag önskar, att det slutat
därmed, men så blef ej händelsen. Ett för
mig outrannsakligt öde ville, att jag senare
skulle återkomma till denna bostad, och det
för icke så kort tid. Och hvad jag där
upplefde var till sina följder tillräckligt
viktigt att rättfärdiga den första varningen och
komma mig att djupt ångra, att jag icke
bättre fattade och lydde den.»
Jag frågade henne en gång, under ett
förtroligt samspråk, helt öppet, hvem den
skepnad var, som varnande skymtat i
trappuppgången. Hon teg några sekunder; därpå
svarade hon:
»Det var vålnaden af Flygare, min förste
make.»
»Och hvem träffade fru Carlén i
verkligheten första gången i det där rummet?»
Hon teg något längre och svarade därpå,
halft hviskande:
»Det var Dalin, min blifvande
trolofvade . . . Rosas far . . .»
* £
Hon har nu glidit öfver den gräns,
bortom hvilken aningen förlägger renare
tillvarelseform, klarare syner. Här nere
kvarlever hennes namn i vår andliga odlings
historia, hennes berömmelse i hennes
efterlämnade arbeten och hennes minne i
välsignelse hos hembygdens fattiga
fiskarbefolkning, hvars välgörarinna hon allt framgent i
kommande tider skall förblifva.
Birger Schöldström.
––-o®o-
Lyrik.
Eftersommar af .4. T. Gellerstedt. P. A.
Norstedt & Söners förlag.
Nya dikter af Hugo Tigerschiöld. P. A.
Norstedt & Söners förlag.
Ballader och visor. Dikter af Oscar Levertin.
Albert Bonniers förlag.
Till Redaktionen af Ord och bild.
På er vänliga, oväntade fråga om våra
landtmannaintryck af de nya dikterna, är
jag långt ifrån ovillig att i ali hast svara med
några ord. När man får säga, hvad man
tycker — och mer bör ju ingen göra
anspråk på af oss —, då går det väl an.
Värre lär det vara för er, I som ju hafven
till yrke att lära andra tycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
