Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Emilie Flygare-Carlén. Några små utkast och minnen. Af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ii 139 —
öfrigt må växla. Detta betonades redan i det
tal, hvarmed skalden Bernhard Elis Malmström
1862 till fru Carlén öfverlämnade Svenska
akademiens stora guldmedalj: hyllningen från
den vittra areopagen kom, sade han, »med
särskildt afseende å det natursanna och
fosterländska i hennes taflor, icke minst där de
skildra det svenska skärgårdslifvet med dess
faror, lidanden och försakelser».
Studierna till dessa hennes förnämsta
skildringar ha icke gått genom boklärdomens
gångar, och Emilie Carléns ställning till
denna lärdom är klargjord genom hennes
själfbiografi i Biografiskt lexikon, hvari hon
bl. a. säger: »Diktens lif har ingenting att
erbjuda, som ej verkligheten kan framvisa
mera bittert och mera stort. Vid mitt
författarskap har jag särdeles varit underhjälpt
af en rik och vidtomfattande erfarenhet
jämte den omständigheten, att mina
lefnadsförhållanden bringat mig i beröring med
många olika klasser af människor.»
På tal härom må anföras, hvad en hennes
biograf — framl. Per Emanuel Bergstrand
— i en uppsats, den fru Carlén själf satte
högt, en gång tillagt. I dessa rader i Biogr,
lexikon vädjar hon ju -— yttrade han —
så godt som uteslutande till den praktiska
erfarenheten, till olika klasser och människor
men hvarken till böcker eller boklärda. Hon
studerade på litterärt sätt, på det sätt, som
snillet studerar, på samma sätt som målaren,
när han ströfvar omkring till lands och sjös
och kluddar till små »studier», suddiga små
lappar, hvilka han fäster på väggarna i sin
atelier, för att kanske om ett eller annat
år däraf göra taflor för ett museum.
Läser man Emilie Carléns »Skuggspel»
— ett bland de värderikaste på samma
gång som mest lättlästa memoirverk svenska
litteraturen äger — så finner man ock, huru
hon där beskrifver de originella
personligheter, med hvilka hon på sina färder i
skärgården gjorde bekantskap, då hon var 12 till
j 6 år gammal. Dessa personer, uppfattade
med ett barns lifliga och friska sinne, voro
just sådana där »studier», hvilka sedan af den
30-, 40-, 50-åriga konstnärinnan gjordes till
taflor. Hon uppgifver nämligen själf i noter,
hvar den verkliga, i hast skizzerade personen
sedan blifvit utförligare skildrad i den eller
den romanen: erinrom oss Gumor på
»Knäppen», Nora, köpman Moss (patron
Diedrich-sen i Fiskebäckskil) m. fl. I förbigående
kan jag upplysa, att en af fru Carléns allra
präktigaste figurer, den gamle medaljerade
flaggstyrman Stormbom, med sin gumma å
landbacken och sin »rektifikator» ombord,
icke är skildrad efter hennes egna iaktta-
gelser utan efter beskrifning af hennes
brorson, den ännu lefvande apotekaren Smith i
Ystad; berättelsen om särskildt Stormboms
sista stunder är, ända in i de minsta
detaljer, tagen efter verkligheten.] På samma
sätt ha utan tvifvel också Walter Scott,
Cooper och kapten Marryat gjort, och på
sådant sätt uppstå dessa »diktade personer»,
hvilka träda fram liksom de vore verkliga,
mer verkliga än de dimmigt skildrade eller
vid skrifbordet konstruerade dynasterna och
stamfäderna, hvilkas namn pluggas in i både
skolbarns och lärda mäns hjärnor.
Och af alla dessa Emilie Carléns
skärgårdsskildringar, hvem skall lefva längst?
Ja, därom är naturligtvis mycket svårt att
förutsäga något. För min egen obetydliga
del är jag frestad säga: Pål Värning. Jag
nämnde detta helt öppet för några år sedan
till författarinnan själf. »Å nej. . . visst inte»,
trodde hon. »Så min herre kan säga! Pål
Värning! Den berättelsen, som framkallade
så många bittra ord, beskyllningar för
»osedlighet», för predikande af »det-går-an»-läran,
i synnerhet från Helsingfors’ morgonblads och
Svenska biets sida! Men, förstås, både
Blanche, i Freja, och Dalman, i Dagligt
allehanda, togo så väl mitt som Påls och
stackars Noras försvar», tillade hon.
Grund-idéen i nämnda berättelse — en s. k. fallen
kvinnas återupprättelse och lycka i
äktenskapet — har, som man vet, i våra dagar
blifvit föremål för framstående författares
uppmärksamhet.
% A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
