Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Coquelin aîné. Bref från Paris till »Ord och bild». Af Robert de Cerisy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 186 —
till sin upplaga för skådespelarne —
»kullkastade jag fullständigt rollfördelningens
traditioner oeh publikens föreställningar och vanor.
Också hade jag mycken svårighet att förmå
Coquelin att åtaga sig rollen, han fruktade
ej blott för publikens vanor utan äfven för
sina egna. Han trodde alltid att fliken af
Scapins mantel skulle sticka fram under
hertigens frack och att man ej skulle taga det
på allvar, om han spelade en man af värld.
Jag försökte förgäfves att förklara för honom,
att denne man af värld blott har sin
om-gifnings ytliga förfining och att skuggorna i
karakterens djup i hvarje ögonblick böra
afteckna sig på ytan (häri låg både det
originella och det farliga för rollen), fåfängt
påminde jag honom om, med hvilken fart,
hvilken hänsynslöshet och esprit han spelade
markisen i »Les précieuses ridicules» och
utvecklade för honom att min hertig och
Moliéres markis voro ungefär lika nobla,
i det den förstes moraliska dålighet gick
upp mot den andres ofrälse härkomst —
han var rädd. Jag påträffade hos honom
den tvekan och den misströstan om egna
krafter, som endast den förtjänstfulle
konstnären känner. Och Coquelin envisades så
mycket mer i sina ogrundade farhågor, som
hela världen delade dem, hans kamrater lika
väl som Perrin, direktören för Comédie
fran-■gaise.
Jag var ensam om min åsikt, och jag kan
i dag skryta öfver att hafva gissat, att
Co-quelins begåfning sträckte sig vidare än
hvad han själf och de som bäst kände honom
trodde. Med ett ord, hans betänkligheter
gingo ända därhän, han ville så föga påtaga
sig ansvaret för resultatet, om detta skulle
blifva till förfång för pjesen, att han bad
mig tilldela honom rollen under löfte, att
om han ej lyckades, jag skulle öppet
förklara, att det varit jag, som öfvertalat honom.
Härtill förband jag mig, och allt från första
repetitionen fick rollen i hans händer en
sådan karakter, accent och hållning, att alla
människor insågo, att jag haft rätt. Jag
behöfde ej heller offentligt urskulda Coquelin,
men jag har att betyga honom hela min
tacksamhet och att påvisa, hvad man någon
gång vill frånkänna honom, hans stora och
uppriktiga blygsamhet.»
Behöfver jag tillägga något till detta vitsord
af dramats författare och erinra om den ton
af kall oförskämdhet och högdraget förakt,
hvari Coquelin med monoclen i ögat
framsade hertigens tirader? Denna nya och
mycket stora succés måste framkalla vår
förvåning öfver att en man, så samvetsgrann i sin
konst, en så omsorgsfull, så verklig konstnär
i detta ords sanna bemärkelse kan låta fresta
sig af lättare vunna framgångar, af dessa
framgångar i främmande land, som, hvad
man än må säga, alltid hafva en bismak af
handelsvara och reklam. Den turnerande
konstnären undgår ej sitt öde, äfven om
han aldrig så mycket önskar att ej sänka
sin konst och söker gifva det bästa af sin
talang, han kan ej mångdubbla sig själf,
kan ingenting göra för att vara omgifven af
värdiga medspelande, kan framför allt
ingenting göra för att hans Bamum, med hvilken
han endast har ett affärsaftal, ej för
mycket tänker på den rådande smaken hos
publiken och därtill hos en ganska blandad
publik.
Också skall denne artist alltid, det må
nu vara Coquelin eller Sarah Bernhardt,
trots ali den talang han utvecklat, återvända
såsom en ringare konstnär från sina turnéer
på stränderna af Ohio eller Mississippi.
Coquelin gaf emellertid vika för denna
lust att blifva applåderad af en publik, som
illa förstod hans språk, för lusten att locka
leenden och tårar i amerikanskornas vackra
ögon, och därför öfvergaf han Comédie
franchise, åt hvars scen han skänkt så mycket
men som han också hade att tacka för så
mycket.
På sin afskedsföreställning, en i alla
afseenden högst märklig representation,
förverkligade Coquelin en af sina
älsklingsdrömmar och gaf oss sin tolkning af
Moliéres »Tartuffe», sedan många år tillbaka
föremål för skådespelarens studier.
Denna nya tolkning af den mycket
om-skrifna Molière-rollen förlänade ett stort
intresse åt Coquelins afskedsföreställning å
Comédie frangaise. Coquelin höll så mycket
på sin uppfattning, att han icke nöjde sig
med att kämpa för den på scenen med sin
stora talangs hjälpmedel, utan han höll
föredrag och skref broschyrer, han ville studera
Tartuffes person ej blott i sin egenskap af
skådespelare, utan han försökte sätta sig in
i Moliéres tankegång, komma hans afsikter
på spåren, förstå honom helt och hållet,
för att kunna bygga ett filosofiskt system
därpå. Med sina naturliga förutsättningar
borde Coquelin framför allt hafva sett figuren
från den komiska sidan; Moliéres tanke
måste, då den gick igenom denna hjärna, taga
en komisk form, liksom den, om det varit
Frédéric Lemaitre, som ägnat sig åt samma
analyserande arbete, ovillkorligen skulle hafva
tett sig i romantisk form. I hvarje fall visar
denna samvetsgranna omsorg om författarens
afsikter en hög grad af intresse, som gör
stor heder åt konstnären. Samma afton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
