- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
203

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fattigauktion. Af Jac. Ahrenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Vet inte, men jag kan fråga honom.»

Veikkalin vinkade gossen till sig, som,
rodnande och tvekande, med en
kastning på hufvudet för att få den långa
luggen från ansiktet, gick till den del
af stugan, där främlingen satt.

»Skall du ock auktioneras bort i dag?»

. »Jaha, det skall jag — tror jag!»

»Har du bra, där du varit?»

»Nehej», svarade pojken skyggt.

»Hvad har du fått göra?»

»Valla barn.»

Nu trängde sig gästgifvaren, som
oroligt iakttagit samtalet, fram mellan skocken
af de fattiga. Han låtsade se obesvärad
ut men kunde icke för den sluge
Veikkalin dölja sin upprörda sinnesstämning.

»Inte ska Vahva Matti bry sig om den
lymmeln. Han duger inte till stort. Se
så hans axlar slutta nedåt, öfver bröstet
håller han mått som en kyckling, och
så han sliter kläder sen, det är rakt
ofattligt. Arbeta orkar han inte, och svag
är han till förståndet.»

»Nog slutta hans axlar nedåt, men han
har väl fått bära alla barn i tur och
ordning — det tar nog på en sådan en.»

»Ja, och illa född är han ock», tillade
Vahva Matti med en naiv blick på
skräddaren, »känn på armarna, sådana pinnar,
riktiga tändstickor.»

Gästgifvaren behärskade sin vrede, men
hans hustru fördärfvade alltihop med att
häftigt falla i talet.

»Illa född — jo jag tackar. Jag skall
stämma er för smädelse. Illa född, när
han har varit hos mig själf och ätit
samma mat som vi andra.»

»Hå hå, är det på det viset, skräddare, se
det visste jag då rakt inte. Jaså, han duger
då inte till något, nä då skall jag taga
honom, så slipper ni odågan», svarade jätten.

En blixt af glädje lyste till i barnets blick
vid dessa jättens ord. En blick, som icke
undgick ens starke Mattis talgiga ögon.

»Jaså, ni vill ta honom. Här tages ingen,
här bjudes kontant, och jag ämnar
behålla pojken», invände den uppretade
gästgifvaren.

»Hör nu, Veikkalin», sade Matti utan att
höra på skräddaren, »jag behöfver allt en
som kan fylla dagsverkslistorna, jag är
dålig i skrifva jag, och om pojken skulle
kunna skrifva så — —.»

»Nog kan jag skrifva och räkna med»,
sade gossen ifrigt.

Men nu blef skräddaren ond på
allvar. »Skrifva, ja du kan skrifva som en
kråka, gå din väg du. Jag skall lära dig
att prata i gammalt folks närvaro», och
han lyfte armen för att ge pojken en
sinkadus, men Vahva Matti grep ett tag
i skräddarens näfve, så att knogarna
knakade och deras ägare bleknade af smärta.

Några vidare repliker hunno de bägge
motståndarne icke byta, ty nu stego
fattig-bestyrelsens medlemmar in. I spetsen
gick pastorn, nickade, hälsade och
kastade en nyfiken blick på Veikkalin, som
var främling på orten. Efter honom kom
fattigvårdens ordförande, en rik
landt-handlare, några af socknens
förtroendemän; de slogo sig ned vid bordet, där
Vahva Matti och hans kamrat nyss haft
plats. En stor lunta af papper och
protokoll lades upp på bordet,
ordföranden började att bläddra i längderna, då
och då hviskade han ett par ord till
pastorn, och så skedde uppropet. Brofogden
förde klubban.

Först slumpades gamla Lena bort,.
lion blef dyr; hon kunde inte mera
användas som förr att se om bygdens barn.
Än dyrare blef en gammal skomakare,
ty en gammal gumma kan dock många
gånger göra nytta för sig, medan en
gammal man inte duger till annat än att
snusa och röka tobak. Så gingo stora
och små om hvart annat, prisen voro
i allmänhet billigare än året förut.
Pastorn jämkade där han kunde, så att
enhvar af de fattiga om möjligt fick blifva
kvar, där han trifdes. Nu kom turen till
gossen med de klara ögonen.
Bönfallande såg han bort mot hörnet, där Vahva
Matti satt, och Vahva Matti hade
somnat bort och hängde hufvudet, så nacken
höll på att gå ur led. Brofogden ropade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free