Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hans Alienus af Verner von Heidenstam. Af Oscar Levertin - Litteraturbref från Finland. Af Per Spicax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mänsklighetens historia än andra, hafva de
dock en nästan vidskeplig beundran för
sin tid, och alla dess problem verka som
frestande beten på deras fantasi. Heidenstams
sinne däremot lefver intimare samman med
gångna sekel än det nuvarande, och
dagsfrågorna intressera honom föga. En
vandringsman och en pilgrim till det förflutnas
kulturhärdar, som han varit, uppkastar han
i sin dikt de gamla evighetsfrågorna, hvilka,
obundna vid tid och rum, i alla sekel sporrat
och oroat människornas sinnen.
Äfven till sist i sitt artistskap, rent formellt
taget, är Heidenstam olik sina samtida. Han
har andra ideal för stil och formgifning.
Det, som i allmänhet ligger den moderna
författaren mest om hjärtat, är att få fram
det mest intensiva, lidelsefulla och
nyanserade uttrycket för sin tanke — språket
kan icke dämpas nog blidt af melankoliens
sordin eller stämmas nog sprödt och högt
mot exstasens diskanttoner för att rätt
uttrycka hans känsla. Heidenstams smak är
på en gång mer lugn och mer akademisk.
Plastik och stilisering äro hans stils båda
poler. Men hur långt han kan nå i plastisk
fullkomlighet — det bevisar den dikt öfver
ett backuståg bäst, som finnes inflätad i
Hans Alienus. Det är i denna dikt ett
brusande lif och på samma gång en
skulptural säkerhet i formen, som vår litteratur
ej har make till — den verkar förvillande
likt en florentinsk renässansrelief. Och hvilka
storartade effekter han åstadkommer med
sin stilla, stiliserande prosa, kan man se
blott af en liten skildring som följande
af en svensk sommarnatt: »Så kom
midsommarsvakan med sin ensamma stjärna,
då de aflägsna hamrarnas dunk tystnade, då
barn och gamla sutto i de löfhvälfda
förstugudörrarna, då det var så ljust, att ännu
vid midnatt den skrift kunde läsas, som
stod inhuggen i solvisarens rundkant. En
mattad glans af guld låg sval öfver tallarna
och viken, och allt lif hvilade tigande på
nattens bröst men med öppet öga.» Kan
den svenska midsommarnatten bättre, finare
tecknas än i dessa rader med dess
stiliserade, stora enkelhet? — Endast i fråga
om hela verkets komposition har denna
klassiska smak ej rätt kommit till uttryck —
i stället för den grekiska arkitekturens klara,
lätt fattbara proportioner — har han där
med svensk omåttlighet upptagit den
österländska rikedomen, där arabesker och
detaljprydnader understundom hota att skymma
grundlinierna.
Så ter sig Verner v. Heidenstam i Hans
Alienus, en ensling i den samtida
litteraturen, en ensling med resenärens
öfverraskande minnen och synpunkter,
skönhetsfanatismens hänförelse och
främlingsskapets ovanliga känslovärld, med en i
södern för bildande konst utdanad artists
utsökta känsla för form och färg. Och
denne skönhetsdrömmare bjuder i Hans
Alienus på en stor fest. Det är en grand
seigneurs, en poetisk mångmillionärs fest
med ett furstligt slöseri, föga erinrande
om de små borgerliga picknicker, på hvilka
man vanligen i den samtida litteraturen
bjudes. I hans högtidsklädda hus finnas först
höga, ljusa, italienska hallar, där man
skämtar och för conversazioni om konst och
skönhet; där finnas längre in salar, för hvilkas
smyckande all Orientens prakt af mattor,
guld- och kopparkärl plundrats och vid
hvilkas gästabud minnena om Sardanapal gå
kring högtidstaffeln och romerska atrier, i
hvilkas ljusa luft ännu Pontius Pilatus’
gäckande ironi klingar. Men när man tröttnat
på allt detta, guld och marmor, orientaliska
parabler och klassiska sanningsord, för
Heidenstam läsaren, liksom denne vore hans
förtrogne, ännu längre in i sitt hus, dit,
där festens brus icke längre höres, till en
lönkammare med gamla porträtt och
barndomsminnen, och läsaren känner plötsligt
den värme, som man erfar, då värden,
på hvilkens fest man är, visar sig icke blott
äga rikedom men äfven den sinnets ömhet
och den känslans förfining, utan hvilka all
rikedomens ståt på längden blir tröttande.
Oscar Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
