Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Litteraturbref från Finland. Af Per Spicax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233 —
skandinaviska giltighet, oaktadt den till
ämnen och anda är ganska nära befryndad
med västerländingarnes hinsides Östersjön
och Bottenhafvet.
Som sagdt, luften är gynnsam för både
konstnärlig och litterär produktion. Om än
allmänheten är föga bearbetad för en verklig
finare växelverkan mellan sig och
konstnärerna, så ersätter dock dess köplust och
vakna intresse en del af det goda förståndet,
som i kulturländerna kommer konstens och
litteraturens män till del. Diktargagefrågan
har under tvenne landtdagar stått på tapeten,
— och fallit igenom. Men det oaktadt
har styrelsen, utom de talrika understöden
och beställningarna hos konstnärerna, äfven
gynnat litteraturen, såsom när den för kort
tid sedan tilldelade Gustaf von Numers ett
pris för hans historiska drama »Elinas död»,
hvilken pjes under senaste höst med fru
Ida Aalberg i titelrollen upplefde en succés
på finska teatern i Helsingfors, sådan vår
litteratur- och teaterhistoria ännu icke haft
att framvisa, — också numerärt taget efter
antalet representationer. Litet senare fick
finska teaterns grundläggare och mångårige,
■energiske ledare d:r Karl Bergbom mottaga
af staten en välförtjänt lifstidspension. Alltså
-en märklig tendens hos opinionen att
erkänna och belöna sträfvandena på det
litterärt konstnärliga gebitet.
Den moderna svenska litteraturen hos oss,
särdeles den dramatiska, har dock icke
samma entusiasm att påräkna som den finska,
detta beroende på en mängd
omständigheter. Den svenska teatern i Helsingfors har
till och med för en tid tillbaka afvisat just
samme Gustaf von Numers, hvilken,
öfversatt till finskan, lyckats göra sig erkänd
som vårt lands främste lefvande dramaturg.
Orsakerna äro många, främst den nationella,
finska unga entusiasmen, som bär upp och
tager lifligt parti för sina författare, medan
vi svensktalande förhålla oss långt mera
reserveradt, såsom det anstår moderna
människor, de där lärt Europas kritik och stora
anspråk och icke låta komma sig till last
en alltför påfallande barnslighet i sympatier
■och känslor.
Vi vilja dock för ingen del känna oss
de finska talande underlägsna i
produktionsförmåga, och vi förhålla oss nog så
uppmuntrande mot talangen, vi hjälpa honom,
vi prisbelöna honom, vi köpa hans böcker,
men vi älska icke hans själfständighet, allra
minst om han riktar sin kritik mot oss själfva,
såsom de moderna författarnes fula vana är.
Det är ju så godt som öppen otacksamhet
af honom för allt vårt deltagande i hans
sträfvanden. Vi äro icke vana vid att
kritiseras af författarne, vi äro vana att
kritisera dem. Och så står Runebergs stora
diktargestalt ännu så lefvande kvar i vårt
medvetande, att vi ofrivilligt mäta alla
företeelser på litteraturens område efter den
måttstock, han gifvit oss i handen.
Topelius själf kan, ännu efter det han
nått världsrykte, råka illa ut för våra små
skarpa kritikaster, som i det rena svenska
språkets och logikens namn skala hans geni
och peta sönder hans »gröna tankar», därför att
det svenska språkets torra logik icke tål att
tankar grönska. Allt detta, oaktadt Z. T.
som barnförfattare uppfostrat hela den
nuvarande generationen och öppnat vårt sinne
för både naturens och diktens skönhet. Jag
har själf i tiden begått samma synd mot
honom med opinionens och omedvetenhetens
hela naivitet, utan att fatta att jag var en
bland myggen, som den vördade gamle
kunnat krossa massvis i ett slag, om icke
hans princip vore att icke göra en fluga
för när.
Emedan den svenska språkundervisningen
under en längre tid varit väl försummad i
skolorna, har nu en reaktion uppstått, som
går illa ut öfver de skrifvande, särdeles
författarne, hvilka i sin ungdom lärt latinsk i
stället för svensk grammatik. Det är mycket
härom, d. v. s. om blotta språket, som det
nuvarande litterära intresset rör sig. Idéerna
komma först i andra rummet. Vi göra icke
orätt i att vara språkligt stränga, bara det
skedde med måtta och bara vi icke blefve,
såsom Palmær säger: — svenskare, svenskast,
positivus svensk, glömde de alldeles bort.
Opinionen är myggornas äfven i ändra
än litterära afseenden. Dock — den kan
urskuldas genom ett framhållande af
Finlands nuvarande ställning och särskildt dess
bildade, svenskspråkiga klass. De oafbrutna
angreppen på vår konstitution och vårt språk
från rysk sida tvinga hvarje hederlig man
att ställa sig i de konservativas led och
åberopa lagens bokstaf. Men ett samhälle,
hvars yttre själfständighet hvilar på en gammal
bokstaf, tager lätt intryck till sin själ af
detta.
Också bär den nyare svenska litteraturen
i Finland tydliga spår af den nödtvungna
vanan att hålla sig inom lagliga råmärken.
Djärfhet är det sista karakteristikum den
kan få, på något enstaka undantag när.
Den finska litteraturen är omedelbarare, och
fru Canth gör tappert i socialism och
arbetarfrågan, men skulle vi ha en Strindberg eller
Garborg, kunde opinionen omöjligt fatta, att
vi, hederliga småborgare, själfva födt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
