Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet. Berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 289 —
Så fångas mygga efter mygga och
föres hem till detta, som piper uppe i
hans hand. Och då maten kommer,
pipes där just allra värst. Den fromme
mannen stores i sina böner af detta
pipande.
Och sakta, sakta sjunker hans arm på
leder, som nästan mist förmågan att röra
sig, och hans små eldögon stirra ned i
boet.
Aldrig såg han något så hjälplöst
fult och uselt: små nakna kroppar med
några glesa dun, inga ögon, ingen
flygkraft, egentligen blott sex stora, gapande
munnar.
Det kom honom sä underligt fore,
men han tyckte om dem just sådana de
voro. Deras far och mor hade han
aldrig fritagit från den stora undergången,
men då han hädanefter åkallade Gud för
att af honom begära världens frälsning
genom förstörelsen, gjorde han ett tyst
undantag för dessa sex värnlösa.
Då bondkvinnorna nu bragte honom
mat, tackade han.dem ej med att önska
deras undergång. Eftersom han var
nödvändig för de smä där uppe, var han glad,
att de ej läto honom svälta ihjäl.
Snart syntes sex runda hufvud hela
dagen sträcka sig ofvan bokanten. Den
gamle Hattos arm sjönk allt oftare ned
till hans ögon. Han såg fjädrarna spritta
ut ur det röda skinnet, ögonen öppnas,
kroppsformen afrundas. Lyckliga
arfvingar till den skönhet naturen skänkt
de luftfärdande diuren, utvecklades de
snart i sin fägring.
Och under allt detta föllo bönerna om
det stora fördärfvet allt tveksammare
öfver den gamle Hattos läppar. Han
menade sig ha Guds löfte, att det skulle
inbryta, då dessa fåglar voro flygfärdiga.
Nu stod han och liksom sökte en
undflykt för Gud fader. Ty dessa sex små,
som han värnat och omhuldat, kunde
han ej uppoffra.
Det var en annan sak förut, när han
ej ägt något af sitt eget. Kärleken till
de små och värnlösa, som det har blif-
vit hvarje litet barns uppgift att inlära
de stora, farliga människorna, kom öfver
honom och gjorde honom tveksam.
Han ville stundom slunga hela boet ut
i floden, ty han menade, att det är godt
för dem, som få dö utan sorg och synd.
Skulle han ej rädda de små undan
rofdjur och köld, undan hunger och lifvets
mångahanda hemsökelser? Men dä han
tänkte så, kom sparfhöken susande rätt
ned mot boet för att förgöra ungarna.
Då grep Hatto den djärfve med sin vänstra
hand, svingade honom rundt öfver sitt
hufvud och slungade honom med vredens
makt ut i floden.
Den dagen kom, då de små voro
flygfärdiga. En af ärlorna arbetade inne i
boet för att knuffa ungarna ut på
bokanten, medan den andra flög omkring,
visade dem hur lätt det vore, om de
blott vågade försöka. Och då ungarna
envisades med att vara rädda, foro de
båda fullväxta åstad, visande dem sin
allra vackraste flygkonst. Sprittande
till med vingarna flögo de fram i
ormlika bukter, eller ock stego de rätt upp
som lärkor eller höllo sig stilla i luften
med häftigt dallrande vingar.
Men då ungarna alltjämt envisades,
kunde Hatto eremiten ej låta vara att
blanda sig i saken. Han ger dem en varlig
knuff med fingret och så är allt afgjordt.
Ut fara de, fladdrande och osäkert,
piskande luften som en läderlapp, sjunka
men höja sig, fatta hvari konsten ligger
och använda den till att så snart som
möjligt nå boet igen. Föräldrarne kommo,
stolta och jublande ned till dem igen, och
den gamle Hatto smålog. Det var han,
som gjorde slag i saken i alla fall.
Han grubblade nu på allvar, om det
ej kunde finnas någon utväg för vår
Herre.
Kanske, när allt kom omkring, att Gud
fader höll denna jord på sin högra hand
som ett stort fågelnäste, och kanske att
han kommit att hysa kärlek för alla dem
som där bygga och bo, för alla jordens
värnlösa barn. Han kanske ömkade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
