Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudens gåfva. Af Amalia Fahlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begränsad mot den andra hälften, som
låg än i solens ljus. ’ Allt gaf en bild
utaf en vredgad gud med rynkad panna
men kring hvars läppar löjet ännu lekte.
Med ängsligt skrän sjönk örnen mot sitt bo,
sitt yngel täckande med breda vingar.
Än en sekund — och ur de svarta molnen
flög hväsande en blixt liksom ett knippe
af pilar, slungade med dödligt syfte.
Orörd stod pinjen kvar med örnens bo,
men Pyron vacklade och föll; förlamad
och maktlös hasande från klippans brant,
halft medvetslös i fallet gripande
med handen, som af blixten icke träffats,
i några buskar, så att han ej krossad
kom ned till Parnes’ fot. Han hittades
i kvällens skuggor, midt bland sina getter,
beröfvad sansen, blodig, blek som döden.
Halft skimrande i guld och halft i brons,
från nackens fina rundning Charis’ lock.
som silfverpilen icke lyckats fånga,
flöt ned på hennes ädelt burna hals.
Mer skälmskt ej log i Ättika en flicka,
och större djup fanns ej i någons öga.
En mattad glöd i hennes kinder brann,
då ej i svårmod bleknade de syntes.
Än lekte gäckeri kring hennes läppar,
än log hon stilla, allvarsfull och öm.
När bygdens barn i yra trådde dansen,
då gick hon ofta ensam bort att gråta,
och när högtidligt allvar hopen grep,
blef oftast gropen djup i Charis’ kinder.
En vis ej mera ifrig var att söka
en lösning af naturens hemlighet,
än Pyron var att tyda gåtan Charis.
Hvar hennes spår gick fram, han smög sig
efter,
och när han henne såg, hans hjärta slog
af fröjd, och hvarje smärtans styng han
glömde:
hur blixten bränt hans arf och gård i grund,
hans mannakraft förhärjat och hans skönhet
förbytt uti en krymplings brutna form.
När Charis Pyron såg, hon nickade
helt vänligt men sprang upp på någon höjd, ^
dit stapplande han icke nådde upp.
Dock gärna satte hon sig där att lyssna
till Pyrons flöjt, bak buskar döljande
sitt leende och sina ömma tårar,
då herden lyfte upp sitt anlete,
af blixten vanställdt, mot herdinnans plats.
En dag förgäfves henne Pyron sökte,
och först mot kvällen såg han henne stiga
från Parnes’ höjder ned emot sitt tjäll;
ej ensam, men med sköne herden Laon,
som, armen lindande om hennes lif,
säll emot hennes sälla anlet’ log.
Ej Pyron tårar fällde; men så blek
han grep sin flöjt och slungade i hafvet,
som glupskt för evigt. dränkte Pyrons toner
och ej likt hårda klippan gaf dem åter.
Nu utan ro sågs halte sångarn ständigt
från bygd till bygd i Hellas irra kring,
och hvar han gick, han sköna klagovisor
om obesvarad kärlek strödde ut,
som spredos tjällen rundt i rika ekon,
likt dem, han förr med flöjten manat fram.
Men äfven den af lyckan gynnade,
som, rik på kärlek, brast i ordets makt,
af Pyron, själf till kärleks hunger dömd,
sig lärde underbara, skälmska visor,
som glädtigt målade i färgers växling
och fina penseldrag herdinnans makt.
Dock kunde ej vid hyllningen af sången
man stäfja grinet öfver arme sångarn,
som, ful och vanför, uti sliten dräkt,
så lågande med furstlig gifmildhet
för uselt bröd utsådde sångarskatter
kring namnet på den erkändt skönaste
af sköna flickors mängd i Ättika.
Af hånet skygg, han skydde byarna
och höll sig fjärran från de rikas hem,
blef vän till tiggaren, blef slafvens broder:
de ej så lätt belogo den, som led.
Vid nedrökt härd och under låga tak
han fick en vidgad syn på lifvets lycka.
Sin kärleksdikt till Charis han förbytte
i eldigt lof till frihets helga makt.
Från läpp till läpp snart klungo dessa ljud,
i lägsta tjäll som i palatsets salar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
