Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudens gåfva. Af Amalia Fahlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men medan Hellas lyssnade till sångarn,
oveten än om sina kvädens makt
han skygg alltjämt sig smög i skogars dunkel.
En dag han nalkades Olympia,
som samlat just hvad Hellas ägde störst
och mest berömdt till allhellenisk fest.
Och lockad att ett festspel se en gång,
han trängde sig bland mängden, som från
höjder
rundt om på täflingarna skådade.
Han män och gossar såg med gudahållning
i lätta vagnar ljunga fram och tygla
sitt ädelt ystra spann med kraftig arm
och hår och mantlar fladdrande för vinden.
Så styrer Foibos skön sitt himlaspann.
Han diskoskastarns skifva som en ljungeld
i luften flyga såg och nå sitt mål
med ljudlig klang. Såg marmorhvita kroppar
hopflätade i plastisk brottningskamp.
Han skådade, hur skalden trädde fram
och föredrog med kungligt ädel åtbörd
sitt snilleverk, i nattens tystnad mognadt.
Vid detta Pyron, glömsk af hvar han var,
begynte kväda högt och full af fröjd
om fosterbygdens storhet och dess ära.
Hur Hellas’ folk var mäktigt nog att värna
ej blott sin frihet emot yttre våld,
men, alltjämt friare, hvart stängsel vidgat
och gifvit rum åt mödans tryckte son
till täflingar i skönhet, kraft och snille.
Ej högre flykt förr Pyrons diktning tagit
än uti denna sång till Hellas’ lof,
då, glömsk af egen ringhet, omedveten
om egen ära, han sjöng andras pris.
I hopen började man allmänt lyssna
och glömde täflingskampen, tystnande, <
’ att ej ett ord förlora af hans kväde.
Men plötsligt ljöd ett rop ur ledens djup:
»Det Pyron, sångarn, är och ingen annan!»
Då bröt ett jubel löst, och Pyron lyftes
på hundra armar upp; och hundra händer
från lagerträden bröto kvistar af
och flätade en krans åt skaldens hufvud.
»En hederskrans åt Pyron!» ropet ljöd
och svallade uti allt högre vågor,
sig brytande likt bränningar kring fältet,
där täflingskampen pågick än med lif.
Men när väl namnet Pyron, buret högt
på folkets läppar, trängde till de store,
de sina platser samfäldt lämnade
och bjödo hopen bära Pyron fram
till hedersplatsen. En atenare
steg fram mot Pyron vänd i kretsens midt.
»Ren länge fjärran har med oss du täflat»,
han sade, »och försuttit månget pris,
som hört dig till. En skuld vi blott betala
och utan ränta, då vi dagens pris
för Hellas’ störste skald i dag dig skänka!»
Och under jubelrop från hög och låg
mot folkets lagerkrans gafs en af guld.
Och ropet ljöd: »Hell Pyron, Hellas’ ära!»
Och mången hyllade med knäfall segrarn.
Där stod han arm och bruten och förvissnad,
i sliten dräkt, med gyllne krans bekrönt,
som om årtionden den suttit där
och sugit i sig ali hans mannakraft,
hans ungdomsfägring och hans lefnadslycka.
Då flög igenom Pyrons själ ett minne,
som under år af lidanden fördunklats,
tills blott en flyktig dröm han trott det vara —
en fåfäng ungdomsdröm om makt och ära
på Parnes’ höjd, där Zevs steg ned ibland.
Och höljande sitt anlete i manteln
han grät, man vet ej om af fröjd, af sorg.
Amalia Fahlstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
