- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
350

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur »B. B:s» dagbok. Af Fritz Thaulow. Autoriserad öfversättning från norskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 386 —

Förbi kolbyarna, som blygsamt gömma
sig under det väldiga Wyns Castle. Där
bor han — prinsen af Wales’ vän, den
mäktige herremannen med sina femtio
fullblodshästar och sin armé af jakthundar.
Hela landsträckningen uppåt ser man
skorstenar och maskiner, som beteckna
nedgångar till grufvor.

Öfver en mäktig skog tronar Macduffs
borg i en härlig ruin. Ute på fjorden
ligga hundradetals fartyg, ångare och
segelbåtar af alla nationer. Vi drefvo
med floden och en sakta bris allt
närmare upp mot Leith, som gömde sig i
en gråbrun dimma vid foten af den
härliga konturen af det högre upp belägna
Edinburgh.

Vi voro, förstås, ej så litet sturska, då
vi vid brohufvudet hissade den norska
flaggan, vi voro säkra på att »B. B.» som
alltid skulle väcka uppseende, då han
kom i hamn, men förhoppningarna slå
ofta och bittert fel här i världen. En
gammal harbourmaster stod lutad mot
bröstvärnet, jag skränade till honom
något om klarering och namn, men det
gjorde ej något vidare intryck på honom:
»No, sir, that is not necessary for such
a poor little thing», spottade han ned
till oss. De öfriga hamnmatadorerna
bevärdigade oss icke med en blick; en
hvitklädd ung dam och en brunrutig skotte
ute på den ensliga piren tycktes hafva
tankar för allt annat än för inseglande
båtar.

Så voro vi då framme, vi ankrade
och flaggade alldeles obemärkta där inne
bland smärre ångare och kolpråmar.

I närheten af hamnen ligger ett
slags hotell eller boardinghouse, där man
håller skandinaviska tidningar. Waby
kan säga: »Din skäl och min skål och
alla vackra flickors skål» och Mary kan
spela »Sönner af Norge» med ett finger
på ett gammalt taffelpiano. Följaktligen
är här ett hem för de norska is-,
trälast-och kolskepparne. Här trifvas de. Det
är förvånande, huru liten lust våra
sjömän hafva för att bese sig, då de äro

i utlandet. Jag tror icke, att en enda af
alla de där skepparne där nere bryr sig
om att betala två pence för att fara med
spårvagnen upp till Edinburgh, som
dock är en af jordens vackraste städer.
Huru många norska kaptener hafva varit
i Londons Westend, och, om jag
undantager M:me Toussauds vaxkabinett, hvad
ha de väl sett, hvad veta de om
Kensington, om British Museum? Nej på
förmiddagen sitta de i ett soffhörn hos
mäklaren, pä eftermiddagen hänga de
öfver disken hos skeppshandlaren, och på
kvällen höra de på Marys »Sönner af
Norge» — det är deras lifs eviga,
oföränderliga kretslopp. Samtalet rör sig
alltid om samma ämnen: Atlanten och
oväder, masterna strykas bort som
tändstickor, märssegel som postpapper,
kojerna fulla med vatten, ej en torr tråd
på kroppen, pitprops, trälast och frakter
— aldrig annat.

Och Edinburgh är sannerligen värdt
att man ger ut två pence för att komma
dit, det gamla, historiska Edinburgh,
Maria Stuarts och John Knox’ stad med
sina måleriska små hus och sina trånga
gator vid foten af Edinburgh Castle,
kanske en af de stoltaste fästningar, som
världen har sett. På en brant klippa
nere i staden, ungefär så hög som
Ege-berg, resa sig de väldiga gamla murarna.
Från alla håll gör sig dess storslagna,
vackra profil gällande. En stor
mörkgrön park skiljer den gamla staden
från den nya. Midt framför fästningen
sträcker sig Princess Street. De storartade
hotellen, klubb-byggningarna och
monumenten göra den till en af Europas mest
imponerande avenyer.

Men den gamla staden tager dock
lejonparten af den resandes intresse.
Genom Holyrood kommer man till Maria
Stuarts bostad, det vidunderligt vackra
Holyrood Castle, med dess praktfulla
arkitektur, dess många minnen, med
blodfläcken efter den stackars Riccio.
Genom taflor och teaterdekorationer har
man vant sig att föreställa sig den skotska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free