Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur »B. B:s» dagbok. Af Fritz Thaulow. Autoriserad öfversättning från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 349 —
och läto refsejsingarna slå tapto på de
slappa seglen. Öarna lågo högt i den
disiga luften, horisonten blef otydlig, och
landet såg ut som en lång knölig rot
på den oändliga, gråblå ytan. »Kong
Haakon» gick oss förbi i susande fart,
den spottade föraktligt åt oss från sidan
och lade röken efter sig i ett dödt,
hopplöst stillastående S. Snart var den
försvunnen bakom öarna. Vi drefvo fram
med strömmen, — den där strömmen,
som alltid är emot, hvart tusan man
än styr. Den blir därför mera hånad
och utskälld än något annat
naturfenomen. I Dröbak är den »rispende
galen», i Staværn »gaar den vesterover
som e rasende elv de Svine» —
förutsatt att man skall öster ut förstås — i
Arendal är den »værre end fanden selv
skulde sidde paa bunden og koge».
Denna ondskefulla naturkraft tvang oss
att ankra, till dess att sydosten strax
efter midnatt fyllde seglen; den kom,
följd af en tät dimma. Vi satte vår
kurs på Leiths aflägsna vik.
Det är något sagolikt, fantasieggande
i en seglats i dimma. Hela morgonen
framåt måste. vi använda mistluren —
de långa, melankoliska tonerna
upprepades regelbundet. Sä svarade det strax
intill. Det måste säkert hafva varit en
trälastbrigg från Fredrikstad —jag kände
alldeles tydligt igen luren sedan
Björnsons möte där nere för ett par år sedan.
Tonen hade en särskild underlig
surrning i slutet. Briggen försvann utan att
gifva sig till känna — liksom mistluren
den gången också. Så hördes ännu en
lur, en ton högre, så en till, så åter en,
till slut var det en hel hornsextett rundt
omkring oss, så att man kunde blifva
alldeles bortkollrad. En kom oss
betänkligt nära; den luren klang så
imponerande och kraftigt, att jag ej ett
ögonblick kunde tvifla pä att det var en
örlogsman. Ja, verkligen där kom
vidundret som ett kolossalt spökskepp, som en
riktig »flygande holländare» ut ur
dimman — men plötsligt — smalt fregatten
ihop till en makrillfiskare från Lister. Jag
skyndade mig att ropa, att vi voro pä
väg till Skottland, men innan listerborna
hunnit uttrycka den beundran, jag vill
hoppas, de kände, hade dimbilden å nyo
försvunnit i det oändliga grå. Jag
antager, att alla mistlurarna med ty
åtföljande fantasiskepp ej varit annat än den
västländska makrillfiskare-flottiljen.
Dimman följde oss troget, den hade stått
tjock och grå hela gudslånga natten.
Solen, solen var vårt oaflåtliga hopp.
En middag tittade den fram, och
ögonblickligen var navigatören framme med
sin sextant, detta märkvärdiga instrument,
som med tillhjälp af almanacka,
logaritmer, cosinus, tangent, cotangent och
fan och hans farmor kan säga precis pä
hvilken punkt man befinner sig. För en
akademiker, examinerad af både Broch
och Fearnley, var det naturligtvis en
bagatell att sätta sig in i dessa enkla regler.
Jag använde eftermiddagen till att
studera dem. Nästa dag tog jag solen.
Men då jag efter de noggrannaste
undersökningar och de mest omsorgsfulla
iakttagelser fann oss stående på gården Hol
i öfre Romerike, så afstod jag tills
vidare från den sporten.
Under tre dygn hade vi nu dansat,
rullat och stampat väster ut. Fjärde dagen
på morgonen, precis på det klockslag,
som navigatören angifvit, kommo vi in
under land. Först kom kollukten, den
smakade riktigt engelskt, och så dunder
och hvisslingar från ett järnvägståg. Vi
minskade segel och stirrade ut öfver
relingen, så kom det ändtligen en rispa
i dimman, och så låg England solbelyst
framför oss, eller rättare Skottland förstås.
Om det var därför, att vi voro så glada
öfver att se land igen, eller därför att
det var så öfverdådigt vackert med de
branta »rocks» och de sommargröna
engelska markerna, vet jag ej — men det
intrycket glömmer jag aldrig: Vi gledo
upp för den vackra Leithviken, förbi
de måleriska fisklägena med de hvita
stugorna och de brunbarkade seglen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
