Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Adolf Törneros. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 362 -
Under läsningen af brefven framträder allt
klarare Törneros’ personlighet. Den man,
som, halft i dröm och halft i reflektion,
skrifver dessa bref, är en kroppsligt och
själsligt ömtålig poetnatur, som aldrig blir rätt
hemmastadd i lifvet, en vek och ömsint
sjukling med den nervsvages hela darrande
mottaglighet för alla arter af intryck och
sensationer. Liksom Rachel Varnhagen talar
Törneros beständigt om väderleken och de
växlande årstidernas inflytande på sinnet, och
med en nutida känslosybarits hela
omsorgsfullhet noterar han sina stämningar: det är
julstämning kring en brasa och en bål
karo-lina i en herrgårdssal med snöhvit
vinter-lointain bakom de nerfällda gardinerna, det
är sylvesterstämning med upplysta
domkyrkofönster och klockklang, julikvällsstämning
under ett par kastanjer med »stensensationer
a posteriori» från en herrgårdstrappa o. s. v.,
de ytligaste sensationer och de djupaste,
intill dess man finner en skildring af en
ångestnatt, så våldsamt patologisk i tonen,
att den kurmat stå i en modern
dekadent-roman.
Hand i hand med denna förfinade
känslo-epikuré gick hos Törneros en kritiker och
en tänkare, intressant och förfinad äfven den,
ehuru stundom starkt begränsad af tidens
romantiska fördomar. Törneros’ andliga
utveckling går, liksom alla romantikernas,
tillbaka på 1700-talets känslosvärmeri, tillbaka
på Rousseau. Men den andliga atmosfär, i
hvilken han själf uppehöll sig, var dels den
latinska litteratur, hvilkens studium var hans
lifsuppgift och brödförvärf men hvilkens
romarlynne, med den plastiska skärpan
öfver alla konturer och det metalliskt klara
i tonskalan, föga påverkat honom, och dels
och företrädesvis vårt århundrades tyska och
engelska romantik med sin skogsdoft och
sin sagostämning. De romanska folkens
poesi låg till stor del fjärran från hans lynne,
och som äkta, drömmande german, hade han
vida mer intresse för musik än för de
bildande konsterna. Allt detta tyder på en
romantikers hela själsläggning, men det
egendomligt finkänsliga och oroliga i hans
uppfattning gör hans omdömen och resonemang
vida friare än mången romantikers. Det är en
njutning att t. ex. se honom särskilja Tegnérs
och Geijers olika svenskhet, och hur
omfattande hans beläsenhet var, visa bäst de i
Upsala handskriftssamling förvarade estetiska
föreläsningar, hvilka han höll, då han ett par
terminer vikarierade för läraren i ämnet,
Aurivillius. De äro ingalunda, som man kunnat
antaga, blott en utläggning af Jean Paul
men stödja sig, så vidt en hastig genom-
läsning låter döma — på en vidsträckt
kunskap i tidens estetiska skrifter. Allt tyder på,
att i Törneros låg gömd en kritiker, med en
för sin tid sällsynt förmåga att kunna
karakterisera. och med en ömtålig och fin
reson-nans.
Törneros dog 1839. Redan förut hade
hans jämvikt rubbats, och hans blida, leende
resignation efterträddes af en allmera växande
förstämning. Orsakerna härtill voro dels
yttre: sjuklighet och ensamhet. Helt säkert
passade få människor mindre att vara
ungkarlar än denne bräcklige, nervsjuke
drömmare, som alltid längtade och kände hvarje
liten stöt från yttervärlden som en pina. Men
orsaken till hans sorgsenhet var djupare.
Han kände sig äfven andligt isolerad, ju mer
han beröfvades eller skiides från sina vänner,
vid hvilka han hängde fast med en om
werthertiden erinrande vänskapskult. Föga
hemmastadd i verklighetens lif, som han
alltid varit, kände han sig dubbelt hemlös, ju
mer den romantikens morgonrodnad, som
förgyllt hans ungdom, efterträddes af ett kallt
och nyktert dagsljus. Hans kära latinska
språk började anfäktas — i själfva Tyskland
hånades romantiken till döds af »fräcka
smädare», som Heine och Börne. Sist kom
Geijers affall och inledde en ny tid, och det
är med en formlig beklämning man läser
Törneros1 bref härom — man ser för sig
hans långa, magra enstöringsgestalt med det
insjunkna, fågellika ansiktet, och man
förstår, hur gränslöst ensam den mannen
begynner känna sig. Så kom slutet, såsom
Atterbom rörande skildrat det, Atterbom
själf så ensam på sin sköflade gård med sina
sydländska drömsyner i Europas nordligaste
universitetsstad. —
Sådan förefaller Törneros vara och sådan
gången af hans själsutveckling, när man
läser dessa »Bref och dagboksanteckningar»,
som på nytt frammana hans bild. Det
är ingen på något vis oerhörd eller
om-hvälfvande lektyr, men det är — för att
använda samma musikaliska konstord, som
voro Törneros så kära — en fin,
gammaldags kammarmusik med småroliga scherzon,
och hjärtvinnande, sångbara andanten, en
kammarmusik, som, trots enstaka urmodiga
fioriturer, djupt tilltalar, när man är trött
på den moderna litteraturens ali slamrande
orkestermusik.
Oscar Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
