Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En rumänsk skaldinna. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 363 —
En rumänisk skaldinna.
»Lifvet är en ström, som man
måste simma öfver. De, som först
hinna den andra stranden, äro
lyckligast.»
Julia Hasdeu.
»En ängel sväfvade en gång i de rena
himlarna, gungande bland de tindrande stjärnorna.
Han stannade på hvarje stjärna och plockade
den första blomma, han fick se. Sedan han
så plockat en blomma från hvarje värld och
däraf bundit en himmelsk bukett, steg han
ned till jorden och plockade äfven där en
blomma. Därpå flög han åter upp till
himmeln och försvann i azurens hvalf.
Blommorna på jorden, hvilka sett den strålande
ängeln men ej lagt märke till hvilken blomma
han tagit, blefvo afundsjuka och sporde
sinsemellan, hvilken af deras systrar varit nog
lycklig att hafva plockats och bortförts af
ängeln.
— Det är en ros, sade rosorna.
— Det är en lilja, hvit som han själf,
sade de ståtliga liljorna.
— Nej, det är en orange med himmelsk
doft, försäkrade orangerna.
— Mina systrar, det kan inte ha varit
någon annan än en tulpan, påstod en tulpan
och kråmade sig.
Till och med violen, som eljest plägar vara
så blygsam, gjorde anspråk på äran att hafva
en syster i paradiset och vidhöll i mild ton,
att ängeln plockat en viol.
Endast gullvifvan, som stod afsides, sade
ingenting.
Henne hade de andra blommorna glömt.
Plötsligt föll en pärletår ned från himmeln
och glänste på gullvifvan, hvars ena stängel
därvid afbröts.
Ängeln visade sig icke, men en himmelsk
röst genomträngde den balsamiska luften
likasom en öm, oändligt klagande ton.
— Stackars blomma! sade rösten. Du är
i sanning anspråkslös. Eftersom jag brutit
sönder dig, vill jag gifva dig en belöning.
Säg, hvad du önskar!
— Jag önskar så litet, genmälde gullvifvan.
Ängeln bjöd henne rosens doft, tulpanens
stolta skrud, vintergrönans färgprakt och
citronens aromatiska saft, men allt detta
afböjde gullvifvan.
— Hvad önskar du då?
— Eftersom du vill erbjuda mig en gåfva,
Herre, så låt mig födas och blomstra om
vintern under snö och frost, på det att
människorna, som stelnat och frusit i storm
och nordanvind, vid min ljufva doft och
enkla blomskrud åter måtte känna sig värmda
och styrkta med hoppet om en snart
kommande vår och om en värmande sols
gudomliga strålar!
Från och med denna stund är gullvifvan
alltid den första blomma, som ler mot oss
efter den tunga vintern, och hon är ljus,
som bure hon ännu prägeln af den heliga
pärletåren.»
Denna saga har till författarinna en dotter
af det land, hvars drottning är »Carmen
Sylva», den svärmiska skaldinnan och
sago-täljerskan: det bördiga Rumänien, och hennes
namn är Julia Petriceico Hasdeu, ett redan
i de unga åren bortryckt underbarn, som
genom sin ovanliga begåfning både i
vetenskapligt och poetiskt hänseende mycket
erinrar — trots inre olikheter i öfrigt — om
den ryska kvinna, hvilken, äfven hon
hädangången i blomman af sin ålder, blef oss
svenskar så kär.
Den rumäniska flickans lefnadssaga —
och här kan man med skäl använda detta
poetiska uttryck — är snart berättad. Hennes
fader, B. P. Hasdeu, var en fint bildad ädling
från Moldau, modern var bördig från
Trans-sylvanien, och deras barn föddes i Valakiet,
i det unga konungariket Rumäniens hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
