Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två lif. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
löf hade de ilat förbi, redan började
mödan tynga henne, men hon var stark,
det var en njutning ännu att springa, att
skörda smeksamma ord och strykningar,
att somna med musklerna härligt trötta
och vakna med sprittande lif i hvarje
nerv. Vidare sprang hon, smärtan var
så nära, så nära, grep redan i hennes
man för att svinga sig upp, längre blefvo
arbetsdagarna, smälte i hvarann i grå
entonighet, ett oändligt perspektiv af
dammig landsväg eller hvita fält, kortare
blef hvilan och gjorde föga afbrott,
alltid hängde tröttheten vid hennes manke,
— nu hade den hunnit henne, smärtan,
nu var det fåfängt att fly! Men Blacken
sprang allt fortare, hufvudet kastade hon
tillbaka som för att skudda af sin börda,
näsborrarna voro blodigt röda, ögonen
spändes vilda af förtviflan, och man och
svans lågo rätt ut efter henne, hon var
vacker, Blacken, drifven fram i kapplopp
af döden.
Men nu saktade Blacken sitt lopp, och
knäna vacklade och böjde sig
oupphörligt; liksom medveten om att hon snart
skulle sluta, hade hon vändt och sprungit
inåt fältet i solskenet, där hon hejdades
som af ett ryck, sjönk ned på hasarna
och sträfvade att resa sig i en vacker pose
af kämpande förtviflan, men hon kunde
ej röra sig, ty den blytunga bördan höll
henne nere, stelheten spred sig uppåt,
och snart sjönk lion flat mot marken och
rörde blott hufvudet i sällsam sökande oro.
Vi hade skyndat fram, och Fredrik
slog armen om hennes hals för att hjälpa
henne; jag vet icke, om han blott af en
slump vände hennes hufvud mot solen,
men i ögonblicket blef hon stilla och
rörde ej en muskel och stirrade endast
in i skimret.
Hon var stor och djupröd nu, solen,
och hvilade på en af kullarnas mjuka
linier, och öfver henne stängdes rymden
in af ett långt rakt moln, den blef så
oändligt vid. Och den döende hästen
riktade sina klarnade, sorgsna ögon rätt
mot det blanka klotet, tycktes fatta,
hvad det var allt, solen och jorden och
hon själf och hela hennes lif.
Djuren betrakta ju intet, ge ej akt på
annat än hvad som kommer i beröring
med dem, hvad de åtrå eller frukta, de
känna mer än de se, hur dagar och
nätter växla, de skygga till i skrämsel,
om solen plötsligt blickar dem i ögat, och
vända sig bort, och de flesta ha nog aldrig
sett henne, aldrig förstått. Men Blackens
döende ögon förstodo, de vidgades i
klarhet och djup, jag skulle knappt ha vågat
att möta dem, ty det tycktes mig, att
de sågo mer än vi, och att jag skulle
ha ryst att se döden speglad i deras
rymder.
Solen sjönk fort nedåt, och hästen
tycktes lida däraf, ville resa sig, för att
kunna följa henne längre, och sträckte
nästan i smeksamhet hufvudet upp mot
den lungsjukes bröst. Så skalf hon till,
rycktes samman, och hufvudet gled dödt
ner och slog hårdt mot marken.
Jag vände mig bort och gick mot
vägen, medan Fredrik varsamt tog af de
sista seltygen och hann upp mig i språng,
då solen endast brann i en gnista och
ljuset fladdrade öfver oss i flykt.
Vi sade ingenting, men vi tänkte båda
på det lif, som nyss slutats, en hästs
mödosamma, arma lif — hvad hade väl
hennes ögon haft att säga den röda
solen, som hon såg för första gången,
och lifvets trött burna börda, som hon
nu först dunkelt förstod?
Vägen hem blef lång, och snart förtog
musklernas trötthet alla tankar, och den
grönaktiga rymden öfver oss blef allt
grumligare. Fredrik bar den döda hästens
seltyg på skuldrorna, sällsamt grotesk
var han med sin gängliga magra figur
och betsel och spännen, som skramlade,
och andedräkt, som flämtade sjukt, —
då och då såg jag på honom, och hans
långa, fårade ansikte med blanka ögon
tycktes mig bära på samma min af trött
och mild resignation, som Blacken hade,
och jag tänkte pä våren, de lungsiktigas
o
var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
