Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två lif. Af Per Hallström - Dröm. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4
»Ni har mist en god vän, Fredrik»,
sade jag.
»Jah», — han flåsade af gången —
»Blacken höll mest af mig, men de är
inte de jag tänker på. Såg ni, där hon
föll, de var inte starr där utan grönt
mjukt gräs. Jag är allt trött också», —
det var, som om han omedvetet jämfört
sin lott med hästens — »men jag måste
väl ut och hämta trillan, jag kunde inte
gömma undan henne riktigt.»
»Nu äro vi hemma», sade han och
pekade på ett par röda ljus under oss,
och axlade sin börda med en min af
spelad hurtighet, för att nu kunna tala
2 —
om tilldragelsen med de andra, som det
passade sig för en karl.
Medan man bäddade åt mig, gick jag
af och an på gården. Ur stallet ljödo
röster, och snart leddes en häst
färdig-selad ut. Fredrik hoppade upp på den,
hans långa ben nådde nästan marken,
och kroppen lutade i båge framåt med
ansiktet mot hästens böjda hufvud.
Han hvisslade till, hästen satte af i
traf, och jag såg hans sällsamma gestalt
som siluett mot natthimmeln — snart
var den skymd af svarta träddungar, och
forsens brus öfverröstade trampet, starkt
och fyllande rymden tned sin eviga sång.
Dröm.
Jag sitter och rör i askan +
och vänder svartnade glöd.
I natt har jag sett min moder,
min moder som är död.
Hon kom och satte sig stilla
som förr vid bädden min
och såg med stora ögon
i mina ögon in
och strök med två bleka händer
som fordom genom mitt hår
och vaggade fram och åter
sitt hufvud, tungt af år. ‡
Det hvita sveplinnet häfdes,
och barmen andades kallt,
och läpparna rördes till hviskning:
— Mitt barn, jag vet det allt:
Att det är vilsna vägar
du färdas, ung och röd,
och att du glömt din moder,
och att din tro är död.
Så hviskade hon, och blicken
i tårlös smärta brann.
Men hennes gamla hufvud,
det vaggade af och an.
Då jag for upp ur drömmen,
var kammaren tom som förr.
Men regnet piskade rutan,
och blåsten röck i min dorr.
Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
