Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En svensk statsmans själfbiografi. Af Otto v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 428 —
ökas, om den berättande tagit en mer
betydande del i händelser, som i och för sig
kunna göra anspråk på uppmärksamhet. Och
det kan väl utan fara för öfverdrift påstås,
att det i vårt land ej funnits synnerligen
många, hvilka djupare ingripit i vårt hela
samhällsskicks utveckling än Louis De Geer,
om man, såsom man har alla skäl att göra,
betraktar honom som målsman för
representationsförändringen af 1865. I hvarje händelse
är det utan vidare klart, att det ej finns någon
nu lefvande svensk man, hvars inflytande på
Sveriges politiska historia kan jämföras med
hans.
Med sina »Minnen, upptecknade af Louis
De Geer», hvars förra del helt nyligen
utkommit på P. A. Norstedt & Söners förlag,
måste han sålunda redan frän början ha
anspråk på att intaga en af de allra främsta
platserna bland våra ej alltför mångtaliga
memoirförfattare. Det torde i själfva verket
knappt finnas mer än ett svenskt politiskt
memoirverk, med hvilket en jämförelse på
allvar kan komma i fråga, och det är
excellensen Trolle Wachtmeister, af bibliotekarien
Elof Tegnér redigerade. Jämförelser äro,
har det sagts, ofta orättvisa, alltid förhatliga.
Båda de nämnda arbetena tillhöra vår klassiska
litteratur och skola läsas med tacksamhet af
kommande släktled. Men Louis De Geer
har onekligen genom hela sin lifsgärning
närmare förbundit sitt namn med sin
skildring än den gamle riksdrotsen.
Lika mycket intresse som en framstående
man kan påräkna för sin själfbiografi, lika
många faror och frestelser för honom själf
lura på hans väg, när han börjar skrifva.
Alltför ofta händer det en memoirförfattare,
som vill skildra sig själf och de politiska
eller litterära strider, i hvilka han deltagit,
att han faller för frestelsen att låta
framställningen bli i första rummet en apologi
för honom själf och en bister vidräkning
med vedersakarne. Och det går då så, som
Louis De Geer säger i förordet till sin
bok: dylika memoirer bli till föga gagn för
historien och till skada för författaren själf.
Axel Fersen har genom den oresonliga och
hänsynslösa bitterhet, hvarmed han i sina
efterlämnade skrifter förföljer sina politiska
motståndare, själf i högst betydlig mån
förverkat den sympati, som eftervärlden eljest
villigt skulle ha skänkt honom.
Ett annat, härmed nära ■ besläktadt
missgrepp, som är kanske ännu vanligare och
farligare, består däri, att memoirförfattare!!,
mån att visa sig från sin allra bästa sida,
så konstnärligt söker anordna den historiska
belysningen och presenterar sig i så
uppstyltad piedestalposition, att han hos läsaren
egentligen endast framkallar misstro och
äckel. Rousseaus »Confessions» tyckas ej
vara ett tillräckligt afskräckande exempel;
genren är långt ifrån utdöd ännu, och
frestelsen ligger begripligtvis närmast till hands för
dem, som på gamla dagar skrifva 0111 länge
sedan passerade händelser. Får en sådan
skildring dessutom en tillsats af
gammal-manspjollrighet, som ej kan finna nog många
ord för de minsta bagateller, blott de händt
en själf, så är den först rätt fullständigt
odräglig.
För dessa faror och stötestenar har Louis
De Geer vetat fullständigt akta sig. Och
dock har han haft särskilda anledningar att
falla på ett par af dem. Han hade redan
fyllt sjuttio år, när han började
nedskrifvandet af sina minnen, och han har, efter
hvad han själf berättar, endast
undantagsvis haft äldre anteckningar att stöda sin
framställning på. Vidare har han hela tiden
varit besluten att ej blott skildra de
märkliga yttre tilldragelser, i hvilka han spelat
en roll, utan att samtidigt teckna hela sin
individuella personlighet.
Det sätt, hvarpå han löst sin uppgift, är
öfver allt beröm, och han har därigenom
för ali framtid ytterligare tryggat sin ära
söm en af vårt politiska lifs noblaste
karakteren
Han säger själf på ett ställe i den
afdelning af »Minnena», som hittills utkommit, att
han föreställer sig, att denna del helst skall
läsas af dem, som söka människan, och den
senare helst af dem, som söka statsmannen.
Med huru stort intresse man än måste motse
De Geers egen berättelse 0111 de strider,
hvarur vårt nya statsskick utgått, så kan den
dock knappast göra anspråk på samma
allmängiltigt mänskliga sympati som den, hvari
människan Louis De Geer träder oss till
mötes utan den mask, som statsmannen
mer eller mindre godvilligt städse måste
bära.
Om statsmannen och hans gärning kunna
meningarna törhända vara i någon mån
delade, men mannen måste man tycka om,
och i »Minnenas» första del lära vi känna
honom så personligt och intimt, som hade
vi haft förmånen af hans nära vänskap allt
ifrån hans första ungdomsår.
Redan memoirverkets båda första kapitel,
där I.ouis -De Geer skildrar sina föräldrar
och sitt barndomshem på Stjärnholm i
Nyköpings skärgård, äro ägnade att ge oss
den rätta klaven till den, blifvande mannens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
