Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En svensk statsmans själfbiografi. Af Otto v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 429 —
och statsmannens andliga fysionomi. Ett
naturens söndagsbarn, har han ärft sin faders
artistiska begåfning och känsliga sinne på
samma gång som sin moders sunda praktiska
förstånd och organisatoriska talang. Och den,
som läser den intagande och humoristiska
skildringen af det »lag»-bundna samhällsskick,
modern infört bland de fjorton barnen på
Stjärnholm, skall lätt förstå, huru hos barnet
sammanväxte den vördnad för ordning och
lag samt den kärlek till frihet och
själfständighet, som sedan följde mannen genom
hela lifvet.
Direkt och indirekt ger oss sedan
memoir-verket så småningom en allt mer och mer
konkret bild af sin författares personlighet.
»Jag anser mig äga ett sundt och klart
men icke synnerligen djupt förstånd, med
den egenskap att vara mindre kritiskt och
receptivt än skapande och produktivt, helst
för praktiska ändamål. Om jag icke saknat
entusiasm och haft mera energi, skulle jag
nog uträttat mera än jag gjort», säger han
i det kapitel, som han kallat
»Själfkarakteristik». Och han har säkerligen i detta
som i så mycket annat, han säger om sig
själf, i allt väsentligt rätt. Det är icke genom
några mera påfallande och lysande egenskaper
i en eller annan riktning, som Louis De Geer
vunnit sitt inflytande och förtjänt sin
framgång. Rundt omkring honom ha städse
stått män, som ha haft långt större rätt än
han att väcka uppmärksamhet genom
begåfning och talanger. Men i ett afseende
har han stått framför dem alla: hos ingen
ha de olika egenskaperna ingått en så
harmonisk förening, ingen har så närmat sig
den grekiska måttfullhetens ideal. Det är däri
han haft sin styrka. Det är en gammal
erfarenhet, som mekaniken bekräftar, att små
krafter, när de samverka, komma mer resultat
åstad än stora, som mer eller mindre
fullständigt upphäfva hvarandra.
Godmodighet är oftast, lyckligt nog för
oss andra, styrkans följeslagare, och ilska
och hat äro, dess bättre, i regeln uttryck för
inneboende svaghet. Louis De Geer säger
om sig själf, att han aldrig blir ens ond.
Han fruktar till och med, att hans
godmodighet blifvit ett fel, så att han »icke
blifvit tillräckligt ond på dåliga
bevekelsegrunder och brottsliga tilltag för att
afvärja deras följder med tillräcklig kraft».
Hat och hämndlystnad äro emellertid alltför
vanliga och obehagliga karakterslyten bland
kombattanterna i de politiska fejderna, för
att det ej skulle göra ett mer än vanligt
angenämt intryck att se en politiker, som
följer den vackra men alltför sällan efter-
lefda maximen att tala väl om sina fiender.
Äfven om man ej kan godkänna
förklaringens tillräcklighet, måste man dock skänka
sin beundran åt den upphöjda ädelhet, som
talar ur de ord, hvarmed De Geer afslutar
karakteristiken af sin bittraste politiske
motståndare, grefve Henning Hamilton: »Den
sannolikaste förklaringen af det dåliga, som mot
slutet uppenbarade sig i Hamiltons enskilda
lif, antager jag vara den hos många stora
män icke ovanliga men förmätna tron, att
den konventionella moralen icke är bindande
för dem, som i viss mån stå öfver den öfriga
mänskligheten. Hamilton har dock arbetat
och offrat så mycket för det allmänna, att
mycket i det enskilda bort honom förlåtas,
och allmänhetens dom öfver honom har hittills
varit alltför hård.» Och när han någon
enda gång känner sig frestad att ge en
gammal belackare en snärt, så sker det med
en humoristisk gladlynthet, som verkar riktigt
uppfriskande. Typiskt är i detta afseende
hans lilla sarkasm åt filosofen Boström,
hvilken, som bekant, mer hänsynslöst än
någon annan angrep den nya
riksdagsordningens upphofsman. Boström lät i sin
förbittring mot justitiestatsministern och hans
representationsförslag undfalla sig det
yttrandet, att han ej kunde begripa
möjligheten af att han kunnat i kansliexamen
approbera en så underhaltig tänkare som
detta förslags författare. Till berättelsen
härom fogar nu Louis De Geer följande
dräpande rader: »Hemligheten lät förklara
sig däraf, att jag tagit ett privatkollegium
af hans docent Sigurd Ribbing, som lärt
mig de satser och uttryckssätt, Boström
företrädesvis ansåg såsom proban på en förnuftig
tankegång.»
Lugn är en egenskap, som både vänner
och fiender endräktigt måst tillerkänna Louis
De Geer. Att lugnet, som af ingen och
intet kunde förledas till några som helst
komprometterande utbrott, dock ej, såsom
understundom påståtts, varit ett oundvikligt
uttryck för en allmän själens känslolöshet
och flegma, det ådagalägges på ett särdeles
intagande sätt af det vackra parti i boken,
som handlar om författarens förlofning. Den
skildringen är visserligen skrifven för 45 år
sedan, men däri uppenbarar sig så mycken
omedelbar och naturlig känsla, att hvar och
en måste ana, att det ofta bott värme på
djupet, äfven när ytan sett kall och lugn ut.
* *
Särdeles skarpsynt, för att icke säga
framsynt, skulle den ha varit, som kunnat förutspå
den unge Louis De Geer hans lysande po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
