Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En svensk statsmans själfbiografi. Af Otto v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 430 —
litiska bana, när han efter aflagda juridiska
examina i Upsala drog ut i världen för att
skaffa sig lefvebröd och en position i
samhället.
■ Själf berättar han i sina »Minnen», att
hans framtidsperspektiv som ung student
var hoppet att kunna »vinna någon intagande
och förmögen flickas hjärta och sedan slå
sig till ro på en vacker egendom för att
njuta af landtlifvet och, såsom amatör, af
de sköna konsterna».
Hur mycket än Louis De Geer sedermera
dokumenterade sig som en nitisk och
oför-truten arbetare, är det dock otvifvelaktigt,
att han af naturen var bekajad af en viss
indolens, som det behöfdes fattigdomens
hårda piska för att få ordentligt bortarbetad.
Hade han fått följa sin egen ingifvelse, hade
han säkerligen stannat vid att bli en af
konstens och litteraturens frivillige. Redan
i Upsala hade han vunnit vissa litterära
framgångar. Han hade haft det nöjet att
i den af Lehnström redigerade
litteraturtidningen Eos, till hvilken han lämnat bidrag,
läsa det smickrande omdömet om sina
uppsatser, att »där är något af Ehrensvärd, ett
helt originellt, af inga böcker förvilladt sätt
att uppfatta tingen, särdeles naturen och
dess skönhet.» Och han hade slutligen, fast
utan framgång, täflat om Svenska akademiens
pris.
Men härvid stannade det. En ung man
med ett gammalt högadligt namn kunde ej
nog fort ge konstnärsdrömmarna på båten,
när han råkade vara fattig. Louis De
Geer kastade sig modigt in på
ämbetsmannabanan, fick sina ljuspengar i verken,
pantsatte klockan för 7 r:dr, när det knep,
samt sprang och såg på kyrktornen, hvad
klockan var, för att passa på bjudningarna
i de fina hus, där han skulle träffa de
högt-uppsatta gynnare, som skulle göra hans
carrière.
Ty en snabb och lysande sådan var den
unge mannen från början besluten att göra.
Och han tviflade ej ett ögonblick på att
han skulle lyckas. Han var visserligen af
naturen besvärad af en sjukligt utvecklad
blyghet, som den nu öfver 70-årige
excellensen berättar sig aldrig ha lyckats fullständigt
öfvervinna. Men denna blyghet hindrade
honom visst ej att vara äregirig. Snarare
tvärt om. Blygheten var, erkänner
memoirför-fattaren, mycket fatal, så länge äregirigheten
ej uppställt något annat mål än att stå väl
hos de unga damerna, och den blifvande
statsministern hade ett lätt anländt hjärta.
Men den unge Louis De Geer underskattade
ingalunda sina egna utsikter: hvarken sin
personliga kapacitet eller sina relationers
betydelse.
Och raskt gick det också framåt. Han
hade redan hunnit bekläda många
ansvarsfulla befattningar och vant sig att vänta
ännu mer af framtiden, då han vid 40 års
ålder kallades till justitiestatsminister. Han
kände sig i själfva verket ej alis förvånad
och var hvarken generad eller högfärdig
öfver sin framgång. Det var i själfva verket
det mest tilltalande draget hos den
ståndsförfattning, hvarifrån vi lyckligtvis äro för
alltid befriade, att den skapade en klass
unga statstjänare, som redan från barndomen
uppfostrats med tanken fäst därpå, att de
en gång skulle komma att intaga en
framskjuten ställning i statslifvets arbetsordning
och som i denna uppfostran ägde en
kvalifikation, hvilken ofta mer än ersatte den
större naturliga begåfning, som på detta sätt
understundom kom att få stå tillbaka.
Man var åtminstone härigenom befriad
från den vidriga synen att se
uppkomlingshögmodet vräka sig i maktens högsäte, och
den aristokratiska myndigheten och
själf-ständigheten togo sig ofta nog ett lika
kraftigt uttryck uppåt som nedåt. Det är lätt
att i Louis De Geers memoirer iakttaga den
lugna värdighet, hvarmed han alltid förstått
att bevara sin manliga själfständighet inför
tronen. Den promemoria, hvari han 1864
protesterade mot Karl 15:s storpolitiska
fantasterier, ger ett vackert prof på den ärliga
frimodigheten hos ministern, liksom det
mottagande den rönte hedrar konungen.
Louis De Geers memoirer ådagalägga
utan allt bravaderande skryt
förklaringsgrunden till de framgångar, deras författare mött,
och det inflytande han i sin politiska
verksamhet öfvat: han är en man, ingenting mer
och ingenting mindre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
