Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokratiska eller individualistiska
motståndare. Anarkismen — såsom teori —
har det gemensamt med dessa kristligt
och religiöst socialistiska strömningar,
hvilka man så ofta stöter på i Englands
socialpolitiska kretsar, att den är en
fullständig, hela människans själslif
absorberande världsåskådning, icke allenast
en kritik af vissa nationalekonomiska
brister i det bestående samhället.
»Den så kallade sociala frågan är icke
ytterst spörsmålet om orättfärdigheten i
de närvarande ekonomiska förhållandena
mellan kapitalister och lönarbetare. Den
är väsentligen spörsmålet om
orättfärdigheten i alla våra sociala samlifsförhållanden
— alldenstund dessa icke blifvit inrättade
med en ärlig och följdriktig hänsyn till
allas lika rätt att lefva ett sant, ett i
sin mångsidighet fullt tidsenligt religiöst
lif!»
Så pläga Englands religiösa socialister
otåligt afbryta ensidigt
nationalekonomiska debatter om tidens stora lyte.
Det religiösa lifvet uppfattas nämligen
af dem icke som något individualistiskt,
inåtvändt, från »världen» bortvändt
andligt lif, hvilket öfvar och utvecklar blott
vissa sidor af människans andliga natur.
Tvärt om. Dessa moderna svärmare ifra
för uppfattningen, att människans
religiösa lif består i odlandet af alla hennes
andliga förmögenheter på ett med
människokärlekens bud öfverensstämmande
sätt. Hennes intelligens, hennes fantasi
och känslolif, hennes talanger måste alla
komma i själfständig verksamhet till deri
högsta grad, som tidens materiella
kulturmedel tillstädja.
»Det är ett rikt, oaflåtligt andligt
utbyte människorna emellan, ett i
möjligaste mån förädladt umgänge — ett
umgänge så väl under arbetets som
under förströelsens timmar, ett umgänge,
från hvilket de materiella
samhällsförhållandena icke få utesluta någon klass
eller individ, som skall hjälpa oss att
ernå lifvets högsta mål: stärkandet af
människans sympatier och osjälfviska
böjelser, befordrandet af hennes förmåga
af universell, praktisk människokärlek,
med ett ord, utvecklandet af hennes
religiösa förmögenheter!»
Jag får nu bedja läsaren söka företaga
följande religionsfilosofiska subtraktion:
aflägsna gudsbegreppet och tron på
lifvet efter detta (eventuellt också
föreställningarna om en uppenbarelse och
försyn) från dessa grundprinciper för
den i England gängse religiösa
uppfattningen af arbetarfrågan; återstoden är
då i det närmaste identisk med den
världsåskådning, hvilken jag under flera
år af personligt umgänge med några af
anarkismens mest begåfvade litterära
förkämpar lärt mig betrakta som den
centralidé, från hvilken man måste utgå
och hvilken man ständigt måste hålla
för ögonen, om man vill söka göra de
anarkistiska teorierna intellektuell
rättvisa — d. v. s. fatta dem i just det
logiska sammanhang, som dessa teoriers
intellektuella fäder ständigt betona. Alla
teorier — i synnerhet te"brier, hvilka
appellera omedelbart till folkmedvetandet
— hafva sina mer eller mindre tanklösa,
mer eller mindre obildade, passionerade,
förråade, kriminellt själssjuka eller
half-förryckta eftersägare. Då det är fråga
om en rörelse, som är och vill vara ett
evangelium äfven för de mest förnedrade
och förkomna, är det helt visst icke ens
tillständigt att utelämna
agitationsverksamhetens mest afskräckande frukter ur
diskussionen. Det måste blott betonas,
att intet annat än hejdlös förvirring kan
bli resultatet, om man ej söker att
framtränga till lärans källa. Det finns en
massa dynamitarder i anarkisternas led,
ehuru visst icke alla sig »anarkister»
kallande dynamitarder känna till
anarkismens idéer; och det är icke ringaste
tvifvel underkastadt, att de flesta ledande
anarkister vid olika tillfällen förklarat
dynamitbomben vara en loflig larmsignal
i händerna på det sociala eländets offer,
då de mäktiga i. samhället vägra att
uppoffra det minsta af sina privilegier till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
