Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 435 —
sina arflösa samhällsbröders förmån. Det
är emellertid också ett faktum, att det
finns (särskildt i England och Frankrike)
en mängd bildade, ytterst fredliga och
i sitt praktiska lif absolut laglydiga
personer, hvilka icke blott äro
fullkomliga anarkister till sina tänkesätt och till
sinnelaget utan också med stor
hängifvenhet offra tid och krafter i de
anarkistiska idéernas tjänst.
Dynamite is of no party in particular,
pläga engelsmännen säga. De mena
därmed, att deras länga och rika
erfarenhet på det politiska lifvets område har
lärt dem, att hvilket politiskt eller socialt
parti som helst — det mest legitimistiska,
legalistiska, stockkonservativa eller
reaktionära icke undantaget — tillgriper
våldsmedel för att göra sig hördt och fruktadt,
då absolut ingen annan utväg synes stå
dess partigängare öppen. Individuella
dynamitdåd af det slag, som man
numera så ofta ser tidningsrapporterna
tillskrifva »anarkisterna», äro helt visst den
mest afskyvärda form af borgerligt krig.
Att vräka in en dynamitbomb uti en
stor hyreskasern eller uti en restaurant
och att sålunda riskera dussintals
oskyldiga lif för att möjligen träffa den man
vill mörda, vittnar på en gång om den
mest djuriska råhet och samvetslöshet
och om den mest ynkliga feghet. Men
man får icke glömma, att de moderna
samhällena själfva producera dessa sociala
träsk, dessa af elände och förnedring
vimlande slums, i hvilka
dynamitepidemierna ha sitt ursprung. Ingen, som af
egen erfarenhet känner till, hur
fruktansvärdt degraderande den sociala och
ekonomiska samhällsordningen återverkar på
de lägre och lägsta folkklassernas lif uti
de stora industriländerna, kan påstå, att
samhället är oskyldigt till uppkomsten
af den ytterliga råhet och nattsvarta
förtviflan, som leder den moderna
proletären till »handlingens propaganda».
Bland anarkisterna finnas förtviflade,
hvilka måste »handla», emedan deras lif
icke utrustat dem med förmågan att tänka
och att sprida tankar. Dessa äro
emellertid efter ali sannolikhet blott ett
oväsentligt bihang till den anarkistiska rörelsen
— ty det existerar en anarkistisk rörelse
af växande dimensioner. Denna rörelse
är frukten af tankearbete, och det är åt
detta tankearbete, anarkismens kärna, som
vi nu vilja ägna vår uppmärksamhet.
Den anarkistiska världsåskådningen har
två hufvudrötter. Den första är en
stundom verkligt fanatisk vördnad för den
mänskliga individens rätt att vara sig
själf, att vara fri, att lefva oberoende af
andra mänskliga individers myndighet,
att tillfredsställa sina behof och öfva
sina förmögenheter, utan att vara
systematiskt hindrad härutinnan af andra
individers godtyckliga viljeyttringar eller
själfviska maktbegär. Den andra
hufvudrolen, genom hvilken anarkismen,
betraktad som positiv världsåskådning, suger
sin lifssaft, är en oomkullstötlig tro på
att förhållandet mellan människorna blir
spontant och med inre nödvändighet ett
förhållande af sympati, af broderskärlek,
sä snart de afhålla sig från denna ena
lasten, denna mänsklighetens dödssynd:
att öfva myndighet öfver hvarandra, att
regera hvarandra, att spela herre och
tjänare, att organisera sig i samhällen
såsom maktägande parasiter och
lydnadspliktiga slafvar.
Det är på detta sätt, tror jag, som vi
måste tolka anarkismens fältrop: frihet
och solidaritet! — frihet och broderskap!
Vi återfinna här två tredjedelar af den
franska revolutionens lösen — med en
ny, som anarkisterna mena fördjupad
tolkning af den gamla formeln.
»Jämlikhet» utelämna de, emedan detta kraf,
så tillvida som det är förnuftigt, ligger
inneslutet i de anarkistiska definitionerna
på frihet och solidaritet. De filosoferande
anarkisterna tro icke på att människorna
äro »lika» i den mening, att deras behof
och förmögenheter äro lika. De betona
tvärt om, att solidariteten, det fria sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
