Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 —
uppgift på alldeles samma sätt; det är en
ny sanning han har att förkunna och en
hemlighet, som ingen vet mer än han, och
han är ofelbar. Hela hans lära är ett
öfver-klassevangelium, en förtryckarefilosofi, som
genom sitt djärfva språk påminner om
religionernas naturliga tungomål. När han
förklarar sig vara Antikrist, är jämförelsen
berättigad mellan honom och andra
religionsstiftare i fråga om medel och storheten i
anläggningen.
Därigenom har han sin stora
märkvärdighet, att han i detta skeptiska nittonde
århundrade vågar att tro. Den subjektiva
känslan ställer honom ensam, han känner,
att hans behof äro, icke blott icke
mängdens, icke blott icke ett fåtals, men att han
kan räkna sina likar blott i enheter. Men
ändock förkunnar han denna subjektiva
känsla som lag, som det enda berättigade.
Han säger som religionsstiftaren: »Jag ger er
mitt visdomsord, ni tycka det är galenskap;
nå väl, i världens ögon förstår jag, att jag
är dåren, jag är den ende, men ali er
opinion, hela den allmänna opinionen rubbar
mig icke, det är jag, som har rätt, ni som
ha orätt. Om ni vilja korsfästa mig som
förbrytare, skall jag däri blott se ett intyg
på min öfverlägsenhet, min vishet och er
dumhet.» I den stilen, skall man måhända
invända, talar blott Zarathustra men icke
Nietzsche själf. I noten på 56 sidan i »Fall
Wagner» står: »Om motsatsen mellan
»förnäm» moral och »kristlig» moral gafs först
besked i min »Genealogie der Moral»; det
gifves måhända ingen mera afgjord
vändpunkt i historien om den religiösa och
moraliska kunskapen. Denna bok, min
pröfvo-sten på det som tillhör mig, äger den lyckan
att blott vara tillgänglig för de högst sinnade
och ädlaste andarna, resten saknar öron
därför etc.»
Att tala om högfärdsgalenskap gent emot
en sådan själfförhäfvelse är alldeles riktigt.
Men dock når en subjektiv stämning, när
den har ett mäktigt sanningsfrö i sig som
Nietzsches, gränsen af det sublima genom
sin tro och sin segervisshet. Det vill synas,
som om hvarje verkligt nytt uppslag icke
kunde fatta personligheten med det
filosofiska klarskådandets lugn utan vore ett
amalgam af sant och galet, ett tankens
bergartstycke med både malm och slagg.
I Nietzsches inre har underjordselden,
som föregick utbrottet, brunnit så länge, att,
när lågorna bryta fram, förhärja de honom
själf. Må vi först försöka att framställa
några hufvudpunkter hos honom i korta
satser, utan att därvid på minsta sätt för-
sköna eller förmildra, utan blott i afsikt att,
innan vi försvara eller anklaga, beskrifva
och göra honom känd. Hurudan är först
och främst den samhällsbild han tecknar i
dess allmännaste grunddrag, af det som
faktiskt är och hvad som borde vara.
Den demokratiska staten med likheten
inför lagen för alla och jämn fördelning af
skyldigheter och rättigheter är det onda,
betyder medelmåttans makt, allas slafveri,
tråkighetens herravälde, förminskning i
lifs-kraften. Njutningsmedlen äro rätteligen till
ej för de många men för de få. De, som
förtjäna att njuta, äro de stora andarna.
Ett nytt bättre lif börjar, om man
hänsynslöst tillkämpar sig sin rätt. Denna rätt
består icke i förnöjsamhetens minimum utan
i öfverflödet och rikedomen. Striden för
att vinna sin rätt är ett nöje och ingen pina,
och hvarje kraftig natur älskar den. Friden
och humaniteten äro tvärt om stackares ideal.
Det är på stackares ideal, det nuvarande
samhället är byggdt. Medlidandet är bland
annat dessa stackares dvgd. Den nuvarande
samhällsordningen är inrättad för stackares
bästa och bekvämlighet. Det moraliska
låt bli, som är häfdvunnet och vedertaget
som regel, är till allra största delen en
onaturlighet, som beskyddar de största
stackarne och därför blifvit upphöjd till
grundlag. Alla samhällets grundlagar äro dylika
lögner och falskheter. Filosofernas tal om
jaget som en fri själ är prat i vädret, och
ali metafysisk djupsinnighet idel gallimatias.
Det är ett fatum, som behärskar alla, och
därför finnes ingen ansvarighet. Kroppen är
handlingens drifkraft, och själfvet är
öfver-ordnadt jaget och styr detta senare.
Korteligen sagdt: detta kunde man tycka
är ren djäfvulsfilosofi. Det är icke blott
att vara våldsverkare men också glädjen af
att vara det, det är icke blott att vara egoist
men också att förkunna, att det är rätt att
vara det. Det är upplösningen af alla
sociala band till förmån för ett fruktans
herravälde. Och Nietzsche får förlåta, att man
tar honom så, ty det är så han älskar àtt
framställa sig. I ett bref från Viktor
Rydberg, som denne godhetsfullt’ställt till mitt
förfogande med tillåtelse att därur citera —
och denne forskares förmåga att riktigt
uppfatta en åsikts innebörd torde ingen kunna
jäfva — talar denne otn »det Hades, den gråa
skuggvärld, hvari hans (Nietzsches) rysliga
fantasifoster, öfvermänniskan med
förbrytar-dragen, dväljes», och han beskrifver denna
öfvermänniska sådan, att »hvarken Dante
eller Milton skulle varit i stånd att teckna
en sådan Lucifer som han.» Dess »miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
