Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 504 —
lyckade försök att vara förnäm» talar
Rydberg om, och à propos dess grymhet erinrar
han om den grundlag för den engelska
förnämheten, som finnes uttryckt i versen:
Cowards are cruel, but the brave
Love mercy and delight to säve.
Detta kan med full sanning sägas om
hvad jag med ett afsiktligt valdt uttryck
benämnde innebörden af Nietzsches typ för
det förnäma. Den har, för att ännu en gång
begagna en citation ur Rydbergs bref,
för-brytardragen »med tillbakaflyende panna,
starka käftben och de öfriga af
antropologerna angifna fysiologiska tecknen för brist
på medlidande». Men det är att märka,
att den innehåller också annat än detta.
Detta människospecies omfattar nämligen
mera än detta innehåll. Nietzsche har gått
utom sin egen typ, och framställt en verklig
krafttyp, hvilken han också med allt skäl
uppställt som ideal, och det är denna, som
innehåller det verkligt stora och bestående
hos honom.
Man kan dock icke skilja det ena från
det andra. Genom sin vilja, sin egoism
och sin kraft utöfvar den nobla människan
sitt skräckvälde öfver de mindre utrustade,
det är nu en gång Nietzsches åsikt.
Historien har nu en gång för honom antagit
gestalten af kampen mellan slaf-moral och
herremoral, och den sympativäckande kraft- och
härskarnaturen har stelnat till en typ, som
kanske skulle kunna öfversättas med det
besynnerliga ordet kulturbarbar. Men det
väsentliga hos denna typ utgör icke brist på
medlidande, grymhet, ej heller utgöres det
väsentliga hos den motsatta slaftypen, däraf att
■den äger medlidande. Utan det väsentliga hos
de båda typerna är, att den förra trots sin
kultur har sin naturstyrka kvar, förmår att
vara individ, medan den senare, »den
objektiva människan», har förlorat sin styrka, är
»hjordmänniska», går i flock, afsäger sig sin
personlighet, har hvad målarne kallar
grodperspektiv som synmått på allting och
uppfattar detta som ett företräde.
De flesta af Nietzsches fel få sin
förklaring af hans blinda hat till denna senare
typ. Han kan icke se dessa båda
människoarter annat än som rena logiska
motsatser; därför bli de bägge karikatyrer.
Han kan ej upptäcka någon öfvergång
mellan dessa båda eller någon möjlighet till
omvändelse från det ena slaget till det
andra. Hvad den ena gör, det måste den
andra låta bli, är den ena medlidsam, måste
den andra vara grym, är den ena felaktig,
måste den andra vara ofelbar, är den ena
svag, måste den andra vara allsmäktig.
Öfver-människan är jordens salt, alltså måste
hjordmänniskan vara dess afskum, den ena är
demokrat, alltså måste den andra vara
despot.
Nietzsche inser icke, att i denna
karikatyrteckning, denna brist på lugn ligger en
romantisk sentimentalitet, något af det
vulgära, som han så djupt föraktar.
Stundom afskakar han denna
partiståndpunkt. Då förstå vi, hvad han menar med
sin högre ståndpunkt, detta »Jenseits von
Gut und Bose» detta hvarken det ena eller
det andra, som vid första påseendet
förefaller oss så paradoxalt. Finns det på det
hela taget någon omtydningsprocess,
hvarigenom förhållanden, som synas oss goda,
förlora denna karakter, och förhållanden,
som äro onda, kunna blifva helt andra för
vår uppfattning, eller är det i Nietzsches
yrkan på en omredigering af våra begrepp
bara meningslöshet, effektsökeri, titaniskt
trots eller fantastiska grillfängerier? Det
finns perioder i hvarje varelses lif,
erfarenheter, som de flesta torde ha haft, hvilka för
ögonblicket kunnat förefalla som lycka och
sedan vid en öfverblick kunnat förefalla som
olyckliga, och tvärt om sådana, som kunnat
förefalla som lidande och sedan blifvit
ansedda som fruktbärande, detta är en allmän
iakttagelse. Denna besynnerliga växling af
synpunkt, förvandling af svart till hvitt, ondt
till godt märka vi oupphörligt, när det är
fråga om värderingar, som röra delen och
det hela, det lilla och det stora. Det finns
ingenting, som är mera relativt från denna
synpunkt sedt än begreppen ondt och godt.
Vi kalla det själfmord, när någon utsätter
sitt lif för en småsaks skull, och vi kalla
det dygd och hjältemod, när det sker för
fosterlandets. Man har varit så rädd för
missbruket af denna sanning, att man knappt
vågat nämna den af fruktan att få smaka
den teologiska eller etiska karbasen.
Om vi tillämpa våra
ändamålsenlighetsbegrepp på naturen, se vi ock, att där
oaflåtligt försiggår ett offrande af individer för
det helas bestånd. Där är t. ex. ett offer
af tusentals lif för att underhålla de stora
rofdjuren ordningen för dagen. Där är
således ändamålsenligheten i stort rakt
motsatt ändamålsenligheten i smått eller
individernas själfbibehållelse.
Vi förkunna skoningslösheten som moralisk
princip hvarje gång vi ålägga oss själfplågeri
för att nå ett mål, som synes oss viktigare
än de umbäranden, vi ålägga oss. Vi plåga
äfven andra af samma orsak. Med andra
ord: vi ställa oss på samma indifferenspunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
