Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5io —
tillika. I sina sista skrifter, där Nietzsche
ofta finner de ord, som ge form åt hela
bärvidden af hans föregående tankearbete,
predikar han ofta detta rus som en mystisk
naturvälsignelse, ett obetingadt godt. Men
vill man se det konkret, skall man gå till
Zarathustra. Sällan har det för konstnärens
förmåga utmärkande så i bild återgifvas som
i Zarathustraporträttet, det mystiska i
själstillståndet, när bilden eller idéen födes med
sin betänkliga motsats af det högsta och
lägsta i naturen, föreningen af två element,
en djuriskhet, som är full af ande.
Kraftnaturen framstår för oss som en siare, en
besinningslös, en vis narr, som förenar dygd och
brott, glädje och smärta, alla lifsmotsatser i
den enda känslan af lif. Det är något af en
Hamlets djupsinniga grubbel, en Lears rytande
gapskratt ute på heden och en Prosperos
öfver-svinneliga sinneslugn i denna stämning. Vi
kunna indela hvad Nietzsche säger om detta
själstillstånd i tre påståenden. Det är en
måttlöshet, denna måttlöshet är nödvändig, d. v. s.
är ett villkor för konstnärens framgång;
denna måttlöshet är konstnärens lycka, icke
blott hans stolthet och hans seger, något
af det, som ger måttstocken på hans värde,
hvilket allt kunde underskrifvas, men det är
hans lycka, det normala för honom. De
två första af dessa påståenden äro lika djupa
och sanna som det sista är falskt.
Nietzsche försvarar ruset och angriper
därmed naturens blygsamma lagom eller den
klassiska måttan, jämvikten och hvad det
allt heter. Otillräcklig är måttan att skapa
mästerverken. Därmed att han sett
öfveransträngningen som en af lifvets faktorer, har
han uttalat en sanning, som behöfde predikas.
Ruset är icke lifvet, men en faktor i lifvet
är det. Det upproriska i känslan i allmänhet,
det laglösa i kärleksextasen, det som N.
talar om som ett Zuviel i kraft i
konstnärsinstinkten, skänker oss lifvets stora och
lyckliga ögonblick, vi upprepa det, det är en
djuriskhet, som är full af ande. De, som hylla den
symmetriska jämviktsåskådningen och förklara
jämvikten såsom hela lifvet, kunna icke ens
åberopa antiken — denna tidsålder för jämvikt
och måtta, åtminstone om man får tro den
gängse föreställningen — ty äfven antiken
kallade den konstnärliga inspirationen ett
gudomligt vansinne, hyllade Dionysos o. s. v.
Men här kommer den egentliga samvetsfrågan,
som icke Nietzsche kan nöjaktigt besvara: är
det blott nöje denna inspiration betyder, är
det blott som lyckans ande, som rifver
Aladdinslampan åt den enskilde, detta raseri
uppträder. Tvärt om: däri finnes mycket af
olycka, det är icke blott njutning och be-
gär däri, men också lidande och rädsla.
Den store inspirerade har häri sin plikt
att uppoffra sig själf för ett mål, han
lefver öfver sina tillgångar af samma orsak,
hvarför andra träla och spara, det är hans
träldom, hans öde och hans sätt att vara
pliktmänniska, och han hyllar
försakelsemoral och nyttighetsmoral äfven han.
I själfva verket ser Nietzsche mycket väl,
att det ligger något af offer äfven i
konstnärens arbete, något af glädjelöshet och
olycka i hans måttlösa ansträngningar. Och
dock vill han icke erkänna släktskapen mellan
detta offer och de andra arbetsträlarnes
offer. Nietzsche har gifvit många bidrag
till historien om naturens despotism och
visat sig inse, att naturtyranniet är ett tyranni,
hvars martyr äfven den store mannen är,
men hans sista slutsats blir ändock aldrig
annat än att konstnärens lif är idel glädje
och lycka och att för öfvermänniskan gäller
icke sparsamhetens lag.
Men ali denna Dionysosglädje döljer i
alla fall taggen i triumfatorskransen, att
människan icke kan strafflöst vara stor, stark
och öfverflödande, att ohälsan ofta är
skapande men att ohälsan därför icke är lyckan.
När Nietzsche utrustar sin store man med
fullkomlig okänslighet och hårdhet, så döljer
sig därunder blott den ganska beska
sanningen, att en god del af manligheten här
i världen består i att låtsas vara okänslig.
Nietzsches personliga stolthet talar här, och
vår kunskap om den fara för
sinnesförvirring, som ständigt hotade honom, gör
att vi med ett vemodigt intresse,
blandadt med beundran, åskåda den strid, han
för mot lifvets tyranniska
lidandes-makt-språk, och vi förklara psykologiskt hans
envishet att förneka, att den store mannen är
underkastad tyranniet af naturens godtycke.
Häri tro vi nyckeln ligga till det komedispel,
han drifver, när han förnekar sorgen. Af
ängslan för att erkänna den store mannens
underkastelse under försakelsemoralen
förvrider Nietzsche sakförhållanden och ändrar
ordens betydelse. Hvarför har typen blifvit
så bizarr? Han får icke lida, äfven när
han lider, han måste vara fri, äfven när han
är bunden. Därför skall naturtyranniet med
sina gränser för begäret antingen framställas
som det rent onda, det är gränser, som icke
skoia lydas men hoppas öfver af den, som
förmår språnget, eller också förnekas
gränserna; de finnas icke till för den starke
anden, han känner icke njutningarnas
strapatser och behöfver icke hvila.
Nietzsche har på ett intressant sätt
formulerat en af naturens lagar för den konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
