Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— sn —
närliga alstringen och ali alstring sorn
kraft-öfverflöd och gjort gällande, att sparsamhet
är död för storverket. Men det är ensidigt.
Naturens gränser och måttbestämningar äro
växlande och nyckfulla, hennes sätt att
belöna och straffa är godtyckligt, och det
ligger en motsägelse häri. Den ena gången
gynnar och uppmuntrar hon, hvad hon
den andra straffar, och hon rent af
behandlar samma sak rent motsatt. Man kan
säga, att det våldsamma framlockar det
stora, det öfverflödiga alstrar och kampen
skapar. Men det våldsamma, det
öfverflödiga och kampen förstör lika väl.
Kraft-öfvermåttet är det gifmilda men också det
fördärfbringande. Naturen ler sitt hemskaste
sfinxleende, när man vill göra henne
konsekvent, och gömmer på sin gåta: hon lockar
med framgång, köpt genom
öfveransträngning, seger, köpt genom feberhetta i hjärna
och blod men plötsligt klipper hon af hela
lyckoväfven, och det är sjukdom och
andlig natt, som väntar den, som missbrukat
sin kraft. Och när man ber och bönfaller
henne att säga, när bruket af kraft öfvergår
till missbruket af kraft, så svarar hon blott
med sitt styggaste leende: gissa. Men säkert
är, att när hr öfvermänniskan — han må nu
heta Zarathustra eller Nietzsche—har naturens
hand öfver sig, då hjälper icke allt lättsinne
och ali stolthet i världen att befria honom från
greppet, och då kämpa allt de gamla löjligt
utslitna axiomerna med sina sjukvaktarminer,
som komma och säga: sköt sig nu, herr
öfvermänniska, i lifvets strid bättre. Ingen
stark natur, ingen förbättring af rasen, ingen
fysiologisk berghälsa, intet
framtidsmänniskans lifskapital torde kunna verka en
förändring i denna dubbelhet i naturens
tillvägagående eller rädda från detta
besynnerliga, omoraliska och ologiska tyranni, som
naturen tillåter sig. Människonaturens
resurser komma sannolikt aldrig att räcka till
mot naturens hårdhändhet. Alltid skall
naturförbannelsen och naturvälsignelsen
åtfölja samma slags handlingar, ett andligt rus
skapar den stora glädjen, men skapar också
de stora olyckorna. Ej heller kan man säga,
att eftersom fröjd och lidande här på jorden
utgöra hvarandras komplement, lidandet
därför skulle bli behagligt och välkommet.
Nietzsche kan blott få fram en konstlad
enhet af naturens dualism. Hans stora ja
och nej blir intet svar, och vi stå vid
samma punkt som förut med vinsten af en
och annan sanning, som han gjort klarare
för oss men visst icke upptäckt. Han har
gjort precis, hvad andra filosofer gjort
före honom: förminskat vår tro på mycket,
som höll på att bli oss för kärt, och förökat
den på annat, som höll på att bli oss för
okärt. Han har tjänstgjort som rensare af
den andliga atmosfären, så som den
filosofiska granskningen alltid kommer och håller
räfst, när luften blifvit för mycket
öfver-mättad af sanningar af ett slag. Den största
väckelse han gifvit oss är, att han uppträdt
som konstnärlig skildrare af en typ, som är
mycket svår att skildra. Den största skada
han gjort oss är, att han, i stället för att
nöja sig med detta, tvärt om satt sin ära i att
värdera och omvärdera eller angifva olika
verkligheters plats på rangskalan, en
uppgift, hvartill han genom det subjektiva i sitt
lynne minst af allt passade.
Hans värdering af begärets man har ledt
uppmärksamheten på ett faktum af högsta
vikt, att friheten är otillbörligt kringskuren
i våra moderna samhällen både som
stämningsfrihet och som åsiktsfrihet. Han har
fäst uppmärksamheten på den partiskhet för
urvattnade människokarakterer, som vi hysa,
och på den öfversvämning af falsk filantropi,
hvarunder vi lida. Han har ytterligare visat,
huru dessa karakterer, som göra sitt hela
väsen af bomull och vadd, bli oduglingar
i hvarje lifvets kris. Hans polemik mot
den evangeliske budbäraren, som frid
förkunnar i alla lifvets förhållanden, och
diplomaten, som vill göra kompromiss mellan
vargen och lammet, är ett slags filosofisk
realpolitik, hvars grundsatser skulle kunna
på modernt språk uttryckas så, att den
fullkomliga hänsynslösheten, som icke använder
skäl, utan befallningar, och icke använder
resonemang, utan maktspråk, också har sin
plats här i världen. Dock vill icke Nietzsche
endast häfda den som en princip bland
andra, utan som ensamstående, och vill i
allmänhet ej medgifva, att det praktiska lifvet
kan vara en kompromiss eller en
blandning af metoder.
Som ren ytterlighetsman finner han sig
icke tillfredsställd med någon af den
moderna tidens idéer: de sätta gränser för
hans frihet. I sin kritik framställer han
ofta pä ett utmärkt sätt deras svaga punkter:
det är en Loke, som hånar de gamla
gudarne.
Det utilitariska intresset, om vi skulle
vilja föreställa oss det efter Nietzsches sätt
att se, skulle vi närmast likna vid en
matmor, som alltid, äfven under det
intressantaste meningsutbyte, har sitt öga i någon
tallrik eller någon karott — fy, till hvilken
kastrullmänniska omskapar det ej människan.
Det naturalistiska intresset, som gör böcker
på dagsverke, hopsummerar sina effekter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
