Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 513 —
strängt och individuellt arbetande tänkaren
oftast gör, han blir eremitiskt afstängd, och
Nietzsches lif är eremitens, och han har hans
fördomar. Han vidhåller äfven i lifvet sin
hopplösa uppfattning af att mänskligheten är
delad i två grupper, de oförbätterligt simpla
och de från början ofelbara, dessa mästerverk,
som han benämner öfvermänniskorna. Denna
klyfta, som han tror på, detta naturens streck,
som existerar till största delen i hans
misan-tropiska inbillning, aflägsnar honom från de
mänskliga stråkvägarna, och han söker
ensamheten och lefver ett hotell-lif och turistlif.
Är det underligt, om hans misantropi förökas,
om hans egenkärlek växer? Men när denna
kastuppfattning gått därhän, att han ej synes
se detta födelsemärke på andlig nobelhet
annat än hos sig själf, och då han som
andligt utskott och pöbelmänsklighet behandlar
nästan hvarje stor författare han kommer att
nämna, som han gör i sina sista skrifter, då är
gränsen hunnen och storhetsvansinnet redan
på väg att inbryta. Men otaliga af dem,
som icke ha ord nog starka att fördöma
hans omoral, skulle ha godt af att rannsaka
sig själfva, och de skulle finna, att med
förändrade namn och modifieradt uttryckssätt
de också ha sin Nietzsche-filosofi, sin
nobel-hetstyp, som är lika ensidig som hans, och
sin antipatityp, som de anse lika oduglig,
lika föraktlig och lika oförbätterlig, som han
anser sin. Lät oss beundra Nietzsche,
därför att han är den orädda sanningstolken i
sin protest mot rädslan för handlingsdriften,
och låt oss för öfrigt ta honom som ett
varnande exempel på den högfärd, som
eremitlifvet alstrar och den nervösa
känsligheten stegrar.
Nu för tiden betraktas det som vulgärt
att dra en moral ur någonting. Men det
är verkligen ej ur vägen att varna för
snobberiet, inbilskheten, tron på att man
besitter en magisk förmåga och göra en
vidräkning med fordran på att erkännas
som ett intellektuellt fenomen. Denna tro
och denna fordran äro den nyaste tidens
epidemiskt smittsamma sjukdom, och det
värsta är, att den angriper icke blott
oduglingar, hvilka det vore mindre skada på, men
också verkliga stora begåfningar, den finns
som otålighet för kritik och egenkärlek
inbäddad i nutidsmänniskans allra heligaste
andliga lönrum. Den skapar naturens
krymplingar, där naturanlag och snille hade
till-ämnat ett mästerverk, och den fyller med
tragisk misströstan och pessimism bröst, som
borde ha kunnat draga djupa andedrag af
hälsa och lifslust. Den skapar till och med
vansinniga. Nietzsche själf blef, som bekant,
Ord och bild, I:a årg.
själssjuk och är det ännu, och om äfven
fröet därtill låg i släktanlag, påskyndades
nog hans dystra början till slutet af
umgänget med hans egna storhetstankar. Den
tillbörliga motvikten af andras kritik är den
brännande men stärkande skärseld, som är
mäktig att rena en sådan själ. Hvad vi känna
af Nietzsches lif, visar en ängslig omsorg att
undandraga sig allt främmande inflytande,
som kunde mildra hans subjektivism.
För öfrigt saknar detta lif allt, hvad man
kallar yttre intressanta händelser, och dess
hufvuddrag äro snart berättade. Han är född
i Rocken nära Lützen och uppfödd i ett
pastorshem bland kvinnor. Året 1844 den 15
oktober är födelseår och födelsedag. Som
universitetsstudier bedrifver han med största
allvar filologien under den berömde Ritschels
ledning och med en sådan utmärkelse, att
han, 24 år gammal, och utan att ännu ha fått
doktorsgraden fick anbud på en
professorsplats i Basel, hvilken han antog och skötte
åren 1869—79. Detta senare år tvang
honom hänsynen till hans hälsa att lämna sin
plats, ehuru han fick behålla sin pension, och
återstoden af sitt lif före den afgörande
olyckan tillbragte han på resor mest i södern,
i Schweiz, Sydfrankrike och Italien, oftast i
själfvald ensamhet. Ifrig naturdyrkare, ger han
sina tankar åt papperet blott i fria luften, och
när hans filosofi tillvunnit honom en mängd
lidelsefulla beundrare, bland hvilka Georg
Brandes och Ola Hanson tillhöra den
skandinaviska litteraturen, afträder han från
skådeplatsen för sina började framgångar för att
hamna i dårhuset, hvilket inom sina murar
mottagit så många af samtidens skarpaste
hjärnor. Det var 1888 den olyckan träffade
honom att enligt Swifts uttryck ridån gick
ned, innan rampljuset ännu var släckt.
Det skulle kunnat hända Nietzsche något
nytt och besynnerligt på hans ålderdom, om
han blifvit gammal och fått bibehålla hälsan.
Kring honom skulle säkert då ha flockats
många lärjungar och beundrare. Och då
skulle det ha kunnat hända, att filosofen
hade märkt, att hans fantasi ej hade den
gamla friskheten och hans tanke ej hade
kvar sin gamla rörelseförmåga från fordom,
och han skulle ha känt, att hans jag blott var
en förbleknad afglans från forna bättre dagar.
Men en dag skulle han ha upptäckt, att
omgifningen ändå lyssnade till honom, dessa
unga hade en blick i sina ögon, som han
ej riktigt kunde förstå, ett tacksamt och ett
ömt uttryck, en glädje öfver att ännu få
höra hans läppar yttra hans tankar, äfven
när det icke var så märkvärdigt eller
djupsinnigt det han sade. Och han skulle ha
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
